Alice - hennes egen historia

Om jag har familj? Nej, de är döda. Jo, jag har en halvsyster. Hon uppfostrades av sin farmor. Jag har aldrig träffat henne, men jag tror att hon bor i södra Brasilien. Min mamma lämnade mig till mormor och morfar när jag var nyfödd. Mormor berättade att mamma besökte mig några gånger. Men det kommer jag inte ihåg. Jag var bara 4 år när hon dog. Mormor och morfar var troende, och var emot allt som kunde förknippas med sprit, droger och omoral. De talade aldrig om min mamma, och jag förstod att jag inte skulle fråga. Men jag hade gärna velat veta. Fattiga? Ja, fattigdom handlar ju om hur andra runt omkring oss har det. Och vi hade det som andra. Jag var aldrig hungrig, jag fick kläder. Morfar hade arbete på en verkstad, och vi klarade oss. Morfar var noga med att jag skulle gå i skola. Själv kunde han knappt skriva och läsa. Men pastorn hade sagt, att barn skall gå i skola. Pastorns ord var viktiga för morfar. Det området där vi bodde tillhör inte de mest våldsamma, och vi kunde vara ute och leka på eftermiddagarna. Och under dagarna var jag i skolan. Jag skulle börja åttonde klass när mitt liv förändrades. Mina morföräldrar dog hastigt med fyra månaders mellanrum. Hjärtinfarkt och hjärnblödning. De var inte gamla, strax över 50 år. Och jag var helt oförberedd. Jag fick fyra veckor på mig att lämna huset, och hade ingenstans att ta vägen. Jag var 15 år. Jag fick bo några dagar här eller där hos någon skolkamrat, men alla bodde trångt och jag var en extra mun att mätta. En lördagskväll gick jag och några skolkamrater till en fest och dit kom några killar. En av dem var Mauro. Han berättade att han hade en kåk och jobb. Jag blev inte förälskad, tyckte inte ens om hans utseende, och märkte redan första kvällen att han blev gapig och påstridig när han drack. Men ändå – jag flyttade ihop med honom. Det fanns inget alternativ. Jag kunde inte bo på gatan och inte tränga mig in hos folk jag knappt kände. Jag blev alltså hemmafru, tvättade kläder, städade och lagade mat. Gick till skolan när jag kunde. Mauro kom hem på kvällen, åt och gick ut med sina kompisar, kom hem sent. Det gick några månader och jag förstod att jag var gravid. Jag berättade det och hans reaktion var att slå mig så hårt att jag föll omkull och skadade mig. Det var första gången. Det skulle inte bli den sista. Jag visste aldrig när han skulle slå mig. Det började aldrig med gräl, utan mest för att han blev kritiserad på jobbet. Så föddes Isadora. Han var fullkomligt likgiltig för henne. Jag hade flera gånger frågat, när jag skulle få träffa hans föräldrar: Han att de inte hade någon kontakt. Senare fick jag veta, att det var hans familj som brutit med honom eftersom han ställt till med en massa trubbel. Han började med drogförsäljning efter att blivit avskedad från sitt jobb. Jag kritiserade honom och fick fruktansvärt mycket stryk, det var blod överallt, och näsan bruten. Se, här, över högra ögat, har jag ett djup ärr. Grannarna ingrep och ringde polisen som tog mig till sjukhus och hjälpte mig att göra en anmälan. Mauro greps och dömdes till 6 månaders fängelse. Och jag fick ta upp mina vandringar för att söka tillfälligt boende. Det slutade med att jag blev uteliggare och fick tigga mig fram. Jag hörde att min man blivit frisläppt och gick tillbaka till det som varit mitt hem. Han tittade hånfullt åt mig men jag fick stanna. Jag vet inte hur många som frågat: ”Men hur kunde du gå tillbaka?” Svaret är: Jag hade ingenstans att bo, jag hade inget jobb, och jag hade ett barn som inte fyllt ett år. Man kan svälta men man ingen klarar att höra sitt barn gråta av hunger. Alltså fortsatte mitt liv som tidigare; jag tog hand om hus och tvätt och matlagning, och hans slog mig när han var full eller på dåligt humör. Och snart var jag gravid för andra gången. Mauro saknade arbete. Pengar till hushållet fick jag oregelbundet och ofta tillsammans med några örfilar. Jag höll ut ett år, och under det året föddes min andra dotter, Izabella. Samma kväll jag kom hem från sjukhuset gav han sig på mig med slag och sparkar, uppenbarligen hade det gått snett med knarkhandeln. Jag flydde till grannarna som ringde polisen, som hittade både kokain och hasch i hans fickor. Han blev dömd till två års fängelse. Poliserna hjälpte mig, de kände till ett härbärge för kvinnor och körde mig dit. Jag fick ett rum och mat och hjälp att plåstra om mina skador. Nästa dag fick jag prata med föreståndaren som är sjuksköterska, och fick veta att Abrigo har både advokat, psykolog och socionom. Jag visste att jag hade kommit till en plats där jag kunde få hjälp att förändra min framtid. Men man gjorde klart för mig, att man räknade med mitt samarbete. Här finns personal som kan hjälpa mig i mina försök till förändring. Nu är jag tillbaka i skolan, och kommer att bli klar med grundskolan i november och fortsätter sedan till gymnasiet och någon yrkeskurs. Här finns två kvinnor med samma erfarenhet som jag; de har ingen familj, de har levt med män som misshandlat dem, de har flytt och återvänt. Vi talar mycket med varandra om det. Det finns förklaringar till dessa cirklar; ensamheten, den låga utbildningen och det dåliga självförtroendet. Under den tid vi har varit på Abrigo har vi förändrats. Vi vet att vi inte kommer att återvända till de män som misshandlade oss och förödmjukade oss. Ingen av oss har längre någon kontakt med dem. Vi håller på att sammanställa ett föredrag, litet av en föreställning, faktiskt, där vi vill berätta om det våld vi varit utsatta för, och varför vi bröt upp och varför vi vet att vi aldrig kommer att gå tillbaka. En gång trodde vi, att det var nödvändigt att ha en man som kunde ge oss bostad och ta hand om oss. Idag vet vi, att det är något som vi själva måste skapa genom att ta emot hjälp till utbildning, ge oss ut på arbetsmarknaden och ordna vår egen försörjning. Vår barn skall inte lära av våldsamma, påverkade och skrämmande pappor. De skall lära av oss mammor, som studerar och jobbar och tar vara på våra möjligheter. Vi har träffat kvinnor som bodde på Abrigo för tio eller tjugo år sedan, och som pratar om ett slit som lönat sig, om egen bostad, om jobb, om barn som studerar. Vi vet att våra förhoppningar inte bara är drömmar och fantasier, de går att förverkliga.

(Stefan Martinsson, lyssnade och antecknade) "