De annorlunda barnen

Vi träffas under eftermiddagens sovstund. I rummet intill sover 32 barn till stilla klassisk minut som hörs genom dörren. Vi är samlade med förskolans föreståndare Amanda och två av barnens mammor; Ingrid och Laura, för att tala om de ”annorlunda barnen” och om ett nytt projekt för Abrigo. Ingrid känner vi sedan länge, hennes äldsta Anton föddes på Abrigo nu är hon gift och har ytterligare två barn. Helen sökte upp oss i förtvivlans ilska sedan kommunens förskolor sagt nej till hennes son Benjamin som, likt Ingrids Anton, har diagnosen autism.

”Redan när han var nio månader märkte jag en förändring. Den utveckling jag sett och glatt mig över stannade av och gick tillbaka.”När jag några månader senare sökte läkare fick jag höra att det bara var en fas.”

Helen instämmer, ”Först förklarades jag för sjåpig och nästa gång skrev de ut piller som gjorde Benjamin fullkomligt slö... Han rörde sig knappt.”

Båda barnen har problem med kontakt och interaktion.”Anton såg mig aldrig i ögonen, skrattade aldrig, saknade varje förmåga att interagera.”Och så problemet med att äta. Det kunde ta timmar att få i honom något. Han har ett äldre syskon och jag väntade mitt tredje barn och var utmattad.”

”Benjamin ville inte vara med andra barn, inte ens sina syskon, inte ens med mig.”Allt därhemma cirkulerade kring ett barn som levde i sin egen bubbla dit andra inte var välkomna.

Ingrid hade fått arbete på halvtid, men ingen förskola ville ta emot Anton. Hon fick lämna sitt jobb och därmed den extra förtjänst som familjen så väl behövde.

På Abrigo hade man erfarenhet av autistiska barn och valt att arbeta med de autistiska barnen i full öppenhet, vår sjuksköterska har strikt kontroll av läkemedlen och de övriga barnen är helt med i arbetet.”Anton vill sitta i ett hörn och pyssla med sin docka. Det skall han få göra.””Först om han visar att han vill att någon vill leka med honom och hans docka skall ni närma er.”

När barnen ställde upp på led för att gå till matsalen, till sovsalen eller till duschen så hängde Benjamin och Anton med som något alldeles naturligt. När fröken utan tjat stack en sked mat i deras munnar, så åt de som de andra.

Steg för steg, långsamt, långsamt märktes förändringar.En dag vänder sig Anton om och tittar på Laura och sedan på sin docka, hon kryper fram till honom och en stund senare leker de tyst tillsammans.

En morgon rusar Leo fram till fröken och säger ”Idag sjöng Benjamin med i vår sång!”

Alla vet att man inte skall närma sig pojkarna, utan vänta på att de tar initiativet. Och alla kommenterar framgångarna, som efterhand blev alltmer märkbara. De började söka sig till de andra, långsamt och försiktigt började de tala.

Ingrid berättar hur hon en dag kom för att hämta sin son vid skoldagens slut och i dörren hörde Anton skratta, ”Jag började gråta, jag hade aldrig ens vågat hopats på att få höra honom skratta.”

Visst märks det att de är annorlunda, men därigenom märks så mycket tydligare förändringarna och det som de är bra på.

Ingen av de fem lärarna har specialutbildning för undervisning av autistiska barn.Men de vet att ljud och överraskande händelser måste dämpas, rutin och upprepningar måste förstärkas.Och alla framhåller, att inget skulle lyckats utan stödet från de övriga barnen.

”Vi har talat om, att människor är olika och en del mer än andra.Vi har lärt oss, att ingen är född med fördomar, det är något som vi vuxna är skyldiga till.”

Barn accepterar fysiska och mentala begränsningar hos andra, när de får vara med i processen för förändring. Inget skall smygas med, allt skall man tala om.”

Amanda framhåller att de autistiska barnen har en positiv påverkan på de andra barnen, de lär sig tolerans och hänsyn.Ingrid och Helen berättar att inte bara pojkarna utan hur deras familjer förändrats. Stress och oro har förvunnit, arbetsglädje och familjegemenskap har återvänt.

Abrigos arbete med autistiska barn har väckt intresse och flera lärargrupper har kommit på besök.Nu är vår förhoppning att detta arbete skall gå till hjärtat hos er som läser detta, och att vi nästa år skall kunna anställa ännu en lärare med målet att 25% av barnen vi tar emot skall vara autistiska i en miljö där de får möjlighet att utvecklas i sin egen takt, efter sina förutsättningar och bland barn och vuxna som accepterar dem just som de är.

(Washington Silva och Stefan Martinsson, lyssnade och imponerades)