• abrigorainhasilvia

En berättelse om uppbrott - Mars 2022

En berättelse om uppbrott


”Men varför lämnar hon honom inte”? – en vanlig suck från dem som i sin närhet möter kvinnor som lever under våld i nära relationer. Drygt 40 % av de kvinnor som får härbärge på Abrigo är på flykt från män som slår. Det här är en berättelse av och om kvinnor som gått.


Deborah



Det var min svärmor som fick mig att bryta upp. Hon klev in genom dörren och sa: ”Vad är du för en hustru? Här är klockan snart 8, och du är inte ens påklädd.” Jag stod framför spegeln, och försökte smeta ut zinksalva över min blåslagna kind. ”Titta på dig!”, skrek hon. Jag drog med handen över huvudet, över de hårtestar som fanns kvar efter att han skurit av mig de mesta med en kniv. ”Smutsig och trasig!” Han hade rivit sönder min klänning, och när han gick tog han mina kläder och id-handlingar och slängde allt på en eld där grannen brände sina sopor. ”En svinstia”, fortsatte hon. ”Matrester överallt.” Han hade rivit ner allt som fanns på bordet. Det var så det började. Jag fick ut barnen, de är tre och fem år, och bad dem springa över till grannen. Sedan tog han köksstolen och slog mig. Och som förra gången och gången dessförinnan slutade han inte förrän jag förlorade medvetandet. ”Här skall man behöva uppleva att ens son, en hederlig arbetare kommer hem till mamma, trött och hungrig för att hans fru inte håller ordning. En slampa är du, hör du det!”

Det var då det hände. Jag tittade på henne. Sedan gick jag. Jag gick över till grannen för att hämta mina små. ”O Herre Gud, som du ser ut!”, sa hon, ”Det måste få ett slut.” ”Jag går nu”, viskade jag. ”Barnen har fått mat, du kan ta en av mina klänningar”, sa hon, Hon gav mig pengar till bussen. Och så gick jag. Tre timmar senare kom jag till Abrigo.

På Abrigo fick jag, så långt jag nu kunde, berätta om vad som hänt. Och fick erbjudande om plats, men under tre villkor. ”Först skall vi fotografera och dokumentera dina skador, sedan tar vi dig till sjukhuset så att skadorna blir omsedda och du kan få smärtlindring. Jag tror du har väldigt ont.” ”Och det tredje?”, frågade jag. ”Vår advokat följer med dig till polisstationen och vi hjälper dig att göra en polisanmälan.” Jag blev skräckslagen. Jag ville inte, kunde inte, orkade inte. ”Det är inte ett val”, förklarade pastorn, ”det är en förutsättning för att vi skall kunna ta emot dig.”

Jag frågar mig nu efteråt vad som hänt om jag vägrat. En månad senare gick min man till domstolen och begärde ensam vårdnad om barnen med hänvisning till att han hade arbete och bostad och möjlighet att ge barnen en god uppfostran, medan jag var på en institution. Han hade kallat sin mamma att vittna om oordningen i hemmet. I domstolen lade Abrigos advokat fram de foton som tagits och utlåtandet från sjukhuset. Domaren sa, att materialet varit tillräckligt för att besluta om arrestering.

Under åren på Abrigo har jag fått hjälp till utbildning och vad jag hoppas mest av 2022 är ett jobb, och ett eget hem för mig och barnen. Barnen frågar aldrig efter sin pappa. De är en del av gemenskapen på förskolan. Jag fick för en tid sedan höra, att han skaffat sig en ny kvinna, och tänkte ”Herre, förbarma dig.”


Miriam



Jag firade min 36-årsdag på sjukhuset. I halva mitt liv hade jag då varit utsatt för misshandel. Det började redan när den äldste var nyfödd. Jag har tre barn, 18, 7 och 5 år gamla. Och dessutom har jag gått igenom tre missfall, alla orsakade av misshandel.

Vi var inte vad man kan kalla fattiga, min man hade nästan alltid arbete och la ner mycket tid på vårt hus, som låg ett stycke utanför samhället. Det kunde gå lång tid mellan utbrotten, en gång ett halvt år. Då trodde jag att allt skulle bli bättre. Men sedan började misshandeln igen. Och den kom alltid oförberett, inte som resultatet av ett gräl, och han var aldrig berusad när han slog mig.

Under många år kände jag inte ens vrede mot honom. Jag frågade mig istället vad jag gjort eller sagt som fått honom att bli arg.

Första gången jag hamnade på sjukhus sa jag att jag hade snubblat. Min man kom på besök, och tillsammans med personalen skrattade vi åt hur fumlig jag var ”Vad skulle hon uppe på en stege att göra, haha”

Våldet blev allt grövre och han började använda redskap när han slog mig. Vid ett tillfälle bröts min arm, och jag kom på sjukhus igen. Jag blev undersökt av en kvinnlig läkare, som genast slog bort mina förklaringar. ”Jag vet vad du har utsatts för, jag har sett det förr. Han kommer inte att sluta, du måste tro mig. Han kommer inte att sluta förrän han har dödat dig.” Jag teg, och återvände.

Så kom då det som skulle bli den sista gången. Det var dagen före min födelsedag. Misshandeln höll på i flera timmar, till sist tog han ett järnspett och slog av mitt ben. Jag hamnade på sjukhus igen. Nästa dag kom han på besök, tillsammans med barnen, han hade med sig blommor och gratulerade mig till födelsedagen. När han gått berättade jag allt för läkaren. Så skedde till sist en polisanmälan. Mitt ben var krossat, behandlingen tog tid – det kanske var min räddning. Jag fick tid att vänja mig vid tanken på att jag måste till ett boende som kunde skydda mig. Så kom domstolens beslut. En socialarbetare hämtade mina barn på skolan, och förde oss till Abrigo..

Men mitt eget beslut till uppbrott kom först några dagar senare. Vi satt och pratade efter kvällsmaten, och delade våra erfarenheter. Plötsligt sa någon, ”Men varför stannade du kvar hos honom alla dessa år? ”Jag tänkte efter och svarade, ”För barnens skull, jag ville att mina barn skulle ha ett hem.” Hon såg på mig, sedan sa hon: ”Men det var ju för barnens skull du borde ha gått.” Ingenting har påverkat mig så mycket som de orden. Jag insåg att jag hade använt barnen som en ursäkt för min egen rädsla över att bryta upp. Jag förstår nu att barn skadas av att växa upp med våld. När en pojke ser sin pappa slå mamman finns risken att mönstret upprepas.

Det har gått bra för oss. Abrigo hjälpte mig med utbildning som lågstadielärare, och sedan fick jag tjänst och blev erbjuden vidareutbildning i teckenspråk för barn med hörselsvårigheter. Vi har vårt eget hus, en lugn tillvaro och jag har ett fantastiskt jobb.


Sara



”Stirra nu”, skrek han, och drog för tredje gången kniven genom min hals, ”det är inte många som får chansen att se sig själva dö.” Och jag såg blodet pulsa fram.

”Du klarar dig och fostret är inte skadat. Fem minuter senare på operationsbordet och du hade varit död – du har haft en ofattbar tur.” ”Tur?” – tänkte jag.

Också min första sambo hade slagit mig. Och ändå hade det inte varit jag som övergett honom, han lämnade mig för en annan tjej. Och sedan kom drömprinsen med bostad och pengar. Och som klådde upp mig med jämna mellanrum. Och så blev jag gravid. Jag hade velat vänta, men han sa att han så gärna ville bli pappa. Då först. Och sedan sa han att jag sett till att bli med barn för att kontrollera honom, och allt blev en mardröm av våld och skräck. Och så en kväll drog han upp mig ur sängen, höll fast mig och drog en vass kniv gång på gång över min hals.

Jag kommer från en storstad 100 mil härifrån, och kom till Abrigo med skyddad identitet genom beslut av domstolen. Min hals vanpryddes av fruktansvärda ärr, mina stämband hade skadats, och jag ville inte ha barnet jag väntade. På Abrigo talade man mycket med mig, att det kanske inte var så bra att ta viktiga beslut när man befann sig i chocktillstånd. Att jag borde vänta. Och så föddes Luisa, jag kunde inte ta henne till mig. Jag kände ingenting när jag såg henne. Ingenting. Hon sov i mitt rum, men mest var det personalen och de andra som bor på Abrigo som skötte henne. Men jag gjorde allt som jag måste göra och deltog i allt arbete. Jag kallades ”den sura” för att jag inte talade och höll mig för mig själv. Jag hade ett år kvar av gymnasiet, och började studera. Min ansökan om att få min dotter bortadopterad gick till domstolen, men eftersom hon var född i en annan kommun drog det ut på tiden. Luisa hade hunnit bli sex månader. Jag satt i mitt rum och pluggade, oberörd av hennes gråt. Då kom sjuksköterskan in i rummet. Hon tog upp Louisa, och gjorde något helt oväntat. Hon la henne i min famn, och Louisa slutade gråta, såg på mig och log. I den stunden då jag satt med Louisa i min famn insåg jag, att under är när man vågar tro på sig själv. Just där och då trodde jag, att jag skulle kunna bli en bra mamma.

Jag har gått igenom flera operationer, och ärren syns inte lika mycket. Jag har fått utbildning som kock och arbetar i köket på ett sjukhus. Ingen hög lön, men tillräcklig för våra behov. Jag har släktingar i min hemstad. De har sagt att de kan ordna arbete och bostad åt oss, men jag stannar här. Jag har brutit upp och lämnat det som var. Jag har ett annat liv, det är med Luisa och det är här och nu.


Materialet bygger på över 30 samtal, förutom namnen har bara några få detaljer ändrats

Stefan Martinsson



25 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla