Gisele funderar över sitt liv

När jag kom till Abrigo saknade jag allt, bostad, försörjning, självförtroende. Allt.

Jag har en annan bakgrund än de flesta här. Mina föräldrar kämpade för oss barn. Vi var fattiga, men levde inte i misär. Allt förändrades när jag var 7 år och pappa blev dödad i en trafikolycka. Plötsligt stod mamma som ensamförsörjare utan utbildning. Jag var äldst och fick ta hand om mina syskon under mammas långa arbetsdagar som städerska. Det gick ut över mitt skolarbete, förstås. Jag började jobba när jag var 15, gifte mig när jag var 18.

Min man misshandlade mig ofta. Flera gånger försökte jag lämna honom. Men vad gör man när man har två små barn och väntar ett tredje? Man blir kvar. Eller för att säga som det är, man återvänder. Hoppas mot allt vett och förnuft att det skall bli bättre.

Varför slår män? Jag fick höra att det var mitt fel. Och till slut trodde jag det. . Varför slår män? Jag vet inte. Min man sa alltid att det var mitt fel, att jag fick vad jag förtjänade, att jag hade mig själv att skylla. Och till slut trodde jag det. Om jag försökte tala med honom nästa dag sa han ”Du överdriver, sluta älta det där” Hur fick han mig att acceptera? Det har jag ofta frågat mig. Jag tror att den ständiga rädslan paralyserade mig. Misshandeln blev något normalt.

Det kunde bli problem för honom, sa han, när han bad mig ta tillbaka min anmälan om misshandel. Efter ännu ett nattligt bråk var det han som slängde ut mig. Skrek efter mig att barnet jag väntade inte var hans. Jag polisanmälde honom, och ärendet gick till domstolen, som beslöt om underhållsbidrag till barnen, och besöksförbud. Sex månader gick, utan att han betalade. Sedan ringde han till mig. Han frågade inte efter barnen, förklarade inte det uteblivna bidraget, men bad mig att ta tillbaka min anmälan om misshandel, eftersom det kunde bli till problem för honom. Jag svarade, att det var det som var meningen, och lade på.

Så ser jag honom sitta vid porten med sin lilla ryggsäck och vänta på en pappa som inte kommer Sedan gick han till domstol och begärde umgängesrätt med min äldste, Jean. Han hade aldrig varit elak mot barnen så jag gick med på att Jean skulle få vara hos honom varannan lördag/söndag. Jean är så spänd inför besöken och stolt över att han skall få tillbringa tid med sin pappa. Redan på fredagen packar han sin ryggsäck. Och på lördag går han upp till porten och sätter sig att vänta. Jag ser honom sitta där med sin lilla blå rycksäck, men ofta dyker hans pappa aldrig upp. Och efter timmar av väntan kommer han tillbaka, och jag ser besvikelsen i hans ansikte.

Jag har fått tillbaka mitt självförtroendevärde. På Abrigo, blir man aktiv i sin egen förändring. Under åren jag levde i förödmjukelse och misshandel förlorade jag mitt självförtroende. Hoten blev det normala, det som styrde allt; vad jag fick akta mig för att säga eller göra, för att inte väcka hans ilska. Allt handlade om det. Och man accepterar.

Jag får fortfarande panikattacker, men får hjälp av vår psykolog, som heter Roberta. Hon har steg för steg hjälpt mig att upptäcka att jag är en stark person. Jag hade anmält honom till Domstolen, men jag hade aldrig kommit vidare utan den hjälp som jag fått av Geilza, advokaten på Abrigo. Hon har hjälpt mig genom alla rättsprocesser, förklarat för mig och varit med mig i rätten.

Jag hade planerat för en framtid med min mamma. Vi såg fram emot det. Men så blev det inte Mamma och jag stod varandra nära. Hon stod alltid på min sida, och understödde mina tankar på att bryta upp. När jag kom till Abrigo började pandemin, och vår kontakt inskränkte sig till telefonsamtal. Men när Joaquim fötts kom hon hit, vi träffades vid ingången och hon fick hålla sitt barnbarn. Hon var så glad, för hon hade fått löfte om att hyra en billig kåk där det också fanns plats för mig och barnen. När hon gick upp mot busshållplatsen vinkade hon. Bara några få timmar senare ringde en granne och berättade att hon förlorat medvetandet under hemresan och förts till sjukhuset. Från sjukhuset fick jag veta att det var hjärtinfarkt. Hon levde ett dygn, men jag fick inte träffa henne eftersom sjukhuset var isolerat. Vi fick inte ens hålla begravning, men ordnade en minnesgudstjänst här i kyrkan. Hon blev 47 år.

Mina tre pojkar är lyckliga här på Abrigo Abrigo är verkligen en fristad för ungar från struliga och svåra miljöer. Medan vi kvinnor under pandemin ibland känner stress över att vi inte kunnat träffa släktingar och vänner, så är våra barn lyckliga inom Abrigos område, med den stora parken, köksträdgården, alla utrymmen och alla möjligheter till lek och sysselsättning. Efter den dagliga kampen med väckning, dusch och frukost ser jag dem inte förrän till lunch! Man ser hur alla ungarna här genom socialt umgänge fostras till självständighet och initiativ. Och till respekt för kamrater som har handikapp.

Mina yngsta har inga minnen av en pappa som slår, Joaquim var inte ens född. Jag pratar aldrig med dem om hur svårt jag hade det.

Júlio, mellanpojken, är särbegåvad. Hade jag upptäckt det om vi inte kommit hit? Redan innan Júlio kunde gå hade han som vana att krypa fram till saker som intresserade honom, sätta sig och fundera över vad de kunde användas till – och handla. Allt som rör sig kring teknik intresserar honom kolossalt. Han bygger genomtänkta saker med legobitar, lugnt, tänkande och konstruktivt. Här får han all stimulans och möjligheter att utveckla sin talang. Hade det upptäckts om vi inte kommit hit?

Framtiden? Utan studier kommer man ingenstans. Fråga mig! Som jag berättat har jag en dålig skol-bakgrund, men håller nu på att avsluta grundskolan genom digitala studier. Det är inte lätt, men jag få mycket hjälp av personalen här. Jag har också löfte om en kurs i matlagning för storkök, något som jag vet kommer att passa mig. Jag vill gärna bo i närheten av Abrigo, det skulle kännas tryggt och barnen kan då fortsätta i förskolan. Bland de jag lärt av mina misstag är, att skola och undervisning måste sättas främst. Mina tre pojkar skall studera. Och jag kommer att göra allt för att hjälpa dem.

Många blir förvånade över Abrigos arbete – här arbetar man inte med välgörenhet utan delaktighet, Helt unikt här är barnens förhållande till de anställda. Var någon annanstans kan barn gå in till chefens kontor, och prata en stund eller ”hjälpa” kocken med hans arbete? Det gör ofta besökare förvånade. Men om man tror att det leder till bristande respekt har man helt fel. I umgänget med vuxna och med andra barn lär de sig respekt. De får möta män som har tålamod och uppmuntrar dem. Jag är övertygad om att det kommer att forma deras framtid. Goda förebilder gör det.

Själv känner jag mig nästan som en i arbetslaget, framförallt i köksarbetet, som jag älskar och där vår kock är den bäste lärare man kan tänka sig.

Här är jag inte föremål för människors medlidande över en kvinna som får stryk av sin man, utan som del i min egen och andras förändring.

Berättare: Gisele, 31 år, mamma till Juan, 8, Júlio 2 ½, Joaquim 1 ½ år – Gisele vill att jag använder hennes namn. Hon är stolt över vad hon uppnått.

Jag, Washington Silva, har förmedlat hennes berättelse.