Neya vår nya platschef – en del av vår historia och vår framtid

”Ja,” skrattar Neya, ”nog är jag en del av Abrigos historia sedan 1997. Då var jag 23 år, och väntade mitt tredje barn. Jag är född i Estrada da Posse en 30 km härifrån, där stadsbebyggelse går över i landsbygd. Inte precis någon jordbruksmark, torrt och sandigt och ofruktbart. Mark utan värde, där vem som helst kan slå upp ett skjul och bosätta sig. Där bodde väl några tusen personer, onda och goda, men alla fattiga. Det fanns nog ingen som hade ett fast arbete, de flesta var analfabeter och man levde på tillfälliga småjobb. Det gjorde också mina föräldrar. Kommunen hade upprättat en lågstadieskola, men intresset för utbildning var minimalt. Varför skulle barn slösa bort tid med att lära sig läsa och vad hade de för nytta av det? var den allmänna meningen. Idag är skolgång kopplat till barnbidrag. Det har lett till att de flesta barn går i skolan. En stor framgång. Vi tycker att utvecklingen går långsamt, men ibland måste man stanna till och se sig tillbaka för att inse att sådant som förr var accepterat inte längre är det. Våld mot kvinnor, till exempel. Männen slog sina kvinnor och krävde total undergivenhet. Kvinnor blir misshandlade också idag, det gäller inte minst kvinnor som får hjälp på Abrigo. Men våld i nära relationer är inte längre ok, samhället reagerar. Pappa slog mamma, ofta och mycket. Men en dag fick hon nog, hon tog oss barn och gick sin väg.

Jag gick i skolan i tre år, och sedan sa mamma: Nu kan du läsa, det är mer än jag kan. Det dags att du börjar hjälpa till med försörjningen. Genom bekantas bekanta ordnade hon jobb åt mig som barnflicka i en annan del av Rio. Jag var då 11 år. Jag arbetade där i fyra år.  Sedan fick jag jobb på en  apelsinplantage, närmare min familj. Vi bodde ett tiotal ungdomar i ett uthus, det var väldigt trångt. Och så litet visste jag om min kropp, att jag inte förstod att jag blivit gravid, eller hur; med andra ord våldtäkt medan jag sov. Mamma tog hand om barnet och jag fortsatte att arbeta. Och blev kär i en snäll man som ordnade en liten stuga åt oss. Jag blev glad när jag förstod att jag väntade barn. Men min man dog en månad efter att vår dotter hade fötts. Det var bara att bita ihop och fortsätta att kämpa. Och att arbeta, nu som städerska. Jag borde haft bättre vett när jag föll för en man, som gjorde mig gravid och sedan stack. Mamma var arg och körde ut mig. Jag bodde bokstavligt talat på gatan. Där fick jag höra om Abrigo. Inte visste jag något och inte hoppades jag något, men vad hade jag för alternativ? Så en septemberdag 1997 gick jag in genom Abrigos port, och tre timmar senare visste jag att mitt liv förändrats. Jag blev genast visad till mitt eget rum. Läkaren, Dr Juarez, gjorde en undersökning och sa att allt verkade bra, sjuksköterskan hörde sig för om mina förhållanden och föreslog att mina döttrar skulle bo med mig på Abrigo och sedan pratade jag med dig om min skolgång och du ordnade så att jag kunde avsluta mina grundskolestudier på tre år. Studierna gick så bra att jag samtidigt kunde börja en kvällskurskurs i sjukvård, och sedan gick jag gymnasiet parallellt med utbildning som sjukvårdsbiträde. Därefter utbildning som tandsköterska. Då hade Abrigo öppnat tandläkarmottagning. Där fick jag jobb och lön, så att jag kunde bygga mitt eget hus här i närheten. Sedan utbildade jag mig till undersköterska, en fantastisk tid, och byggde på med en specialistutbildning i förlossning. Jag var hela 42 år när sökte jag till sjuksköterskehögskolan, kom in och fick nedsatt studieavgift. Abrigo hjälpte mig genom att låta mig lämna arbetet en timma tidigare, så jag hann med bussen till universitetet, en dryg timmas väg. Så studerade jag mellan 16 och 21 och var hemma kl 23. Studielitteraturen läste jag på bussen, prov förberedde jag på helgerna. Och bland alla de andra eleverna var jag äldst och den enda med erfarenhet, och fick ofta hålla anföranden, något som jag gillar. Och nu ett år senare är jag leg. sjuksköterska och chef på Abrigo. På fritiden fortsätter jag med en specialistutbildning i psykiatri. Gynekologi kan jag, men behovet av psykiatrisk rådgivning är stort bland kvinnorna på Abrigo.”

”Neya  vi är många som förundras över din fantastiska arbetskapacitet, energi och glädje.” ”Jag är glad av naturen, jag tror inte att man löser sina problem med tårar och ilska. Jag älskar Abrigo och allt som händer här, alla utmaningar, alla fantastiska människor. På mitt kontor sitter Abrigos måtto: ”Självförtroende, självförsörjning, självständighet” Allt börjar med självförtroende. När kvinnor inser att de kan något, att de är något, att de duger - då har förändringen börjat. De inser att de inte behöver en våldsam man för att bli försörjda utan kan klara sig själva.

Folk utgår från att en ung kvinna med dålig utbildning inte har mycket att bidra med. De har så fel! Vi har gruppsamtal två gånger i veckan, om hälsa, samhälle och utbildning. alla deltar, alla lyssnar, alla har synpunkter. För en tid sedan bjöd vi  in en lärare från universitetet, hon lyssnade på diskussionen sedan sa hon: Jag hade förberett vad jag skulle säga till en grupp som er. Jag har tagit fel. Jag har inget att lära er. Nu vill jag lära av er.

Abrigo är mer än hjälpverksamhet, det är en dynamisk rörelse som förändrar.”

”Slutligen, Neya,” det sägs att Du har fritt tillträde till sjukhuset, att dörrar öppnas när du kommer och att läkarna är närmast förskräckta för dig” ”Haha, det är inte sant. De vet att när jag kommer är det ett allvarligt fall och de betvivlar inte min sakkunskap. Och visst händer det att de kallar in mig för att bedöma vård i enskilda fall. De flesta av läkarna är unga och de känner sig mer bekväma med att rådgöra med mig än med överläkaren. Och förskräckta? Nej, det tror jag inte. Inte mer än andra brasilianska män som blir förskräckta vid mötet med starka kvinnor. Det är i så fall inte mitt bekymmer. Tvärtom!”

Abrigo Rainha Sílvia

Plusgiro  90 40 45 – 2   |    Bankgiro  904 – 0452  |  Swish 123 904 04 52

info@abrigo.se  |   www.abrigo.se  |   facebook.com/AbrigoRainhaSilvia