• abrigorainhasilvia

Skilda Världar: berättelsen om två kvinnor från två olika världar

Uppdaterat: 7 jan.


Renata och Maia kommer från skilda världar. Världar som sällan möts.

Renata har nyligen lärt sig läsa, är föräldralös och har aldrig haft en fast bostad.

Maia planerar för doktorandstudier i internationell ekonomi och är uppväxt i en trygg och välbärgad familj.

Men två saker har de gemensamt. De har utsatts för fördomar och våld i nära relationer. Och de har fått en fristad på Abrigo.


Renata

Jag är 26 år,150 cm lång och väger 42 kg. Och så har jag sju barn. Den yngsta är två månader. Jag tillhör det folket som vandrar (romer). Förr vandrade man långa sträckor. Idag flyttar vi bara från en stadsdel till en annan.

Min mamma dog när jag föddes. Jag vet inget om henne eller pappa. Men man tog hand om mig. I vårt folk tar vi hand om varandra. Men vi söker oss inte till andra. Och folk undviker oss. Vi vill inte ha med myndigheter att göra. Med Abrigo är det annorlunda, här har många av våra kvinnor fått hjälp. Jag är en av dem.

Jag kunde redan läsa och skriva när jag kom hit första gången, men lärde mig mycket mer och så ordnade man att jag fick ett ID-kort. Det var en stor förändring att komma till Abrigo. Jag hade ju aldrig sovit i en säng tidigare, och fortfarande väljer jag ofta att sova på golvet. Jag har lämnat mina barn till andra av vårt folk som är mer bofasta. Jag besöker dem ofta men inser att deras liv kommer att bli annorlunda än mitt.


När jag för snart ett år sedan åter sökte hjälp på Abrigo var jag sjuk, och en undersökning visade att jag har ett allvarligt problem med hjärtat. De sista veckorna före förlossningen var jag inlagd på sjukhus. Jag frågade läkaren om han trodde att jag och barnet skulle överleva. Han satte sig ner vid min säng och sa ”Renata, det är inget jag kan lova. Jag kan bara lova dig att vi gör allt vi kan. Ditt hjärta klarar inte narkos, men när det är dags att operera får du bedövning.” Då visste jag att jag kunde lita på honom, eftersom han sa som det var. Han förklarade också att jag haft rakitis (engelska sjukan) som barn, och att min kropp inte fått rätt näring. ”Det är därför du är så kort och så mager.” ”Och sned i ansiktet och med skeva ben” tillade jag – ”ja, det också” skrattade han.” Jag vet att jag ser konstig ut. Många tror jag är mentalt störd. Det har jag ibland utnyttjat för att bli lämnad i fred. För dum är jag inte!


På sjukhuset fick jag ofta besök från Abrigo. Och så fick jag en mobiltelefon med whatsapp, för att kunna hålla kontakt.

När dagen för förlossningen kom var jag helt lugn, och allt gick lättare än vad jag hade trott. Neya (sjuksköterska på Abrigo) var hos mig hela tiden. Och jag blev också steriliserad, någon mer graviditet skulle jag inte klara.

När jag fått min dotter i min famn hjälpte Neya mig att ringa till pastor Stefan, som var långt borta i sitt land, för att berätta att allt gått bra. Jag visste att han var orolig. Han har bett mig att stanna på Abrigo och få utbildning. Men vi vet att det inte kommer att bli så. Jag återvänder till mitt folk. Men med mobilen jag kan alltid hålla kontakten. Abrigo är en del av mitt liv.


Maia* (riktigt namn och bilder kan inte publiceras)


Jag kommer från Libanon och har växt upp i Beirut, i en muslimsk köpmansfamilj. Mina föräldrars äktenskap var arrangerat, men de visar varandra stor respekt och ömhet. Mitt hemspråk är förstås arabiska men vi gick i en fransk skola och där fick vi också lära oss engelska. I skolan gick både kristna och muslimska barn. Det var aldrig något vi ens tänkte på. Efter studentexamen studerade jag ekonomi på Beiruts universitet, sedan praktiserade jag på en internationell bank innan jag återvände till universitet för en högre examen. Min handledare sa, att jag hade chans att få ett stipendium till doktorandstudier i Genève. Men när jag stolt berättade det för mina föräldrar svarade de ”Du är snart 30 år och ogift, folk talar redan om det. Det kan skada ditt rykte.” De hade varit i kontakt med en äktenskaps-mäklare och presenterade ett förslag som de tyckte skulle passa mig. En man som var 10 år äldre och önskade en fru med högre utbildning. Han var av god familj, och bodde i Brasilien men de trodde att han skulle flytta tillbaka till Libanon när han blev gift. Jag blev inbjuden till hans mamma som är änka. Jag blev välkomnad och tyckte om familjen, men besöket lämnade frågor. Varför hade sonen lämnat Libanon när han var 18, och bara gjort två besök under 20 år? Och varför berättade hans mamma, att han varit vek, och att hon uppmanat honom att slå sina systrar för att visa att han var man? Aldrig hade jag hört något sådant. En bror är ju den som skall ställa upp för sina systrar.

Så kom han till Beirut. Vi träffades under tre dagar och hade möjlighet att avstå från äktenskap, men jag fann honom sympatisk och bröllopsceremonin ordnades. Vi firade smekmånad i Libanon innan vi for till Brasilien. Under resan berättade jag att jag var gravid, men han visade ingen större glädje ”Då blir mamma nöjd” var det enda han sa.

Han bor i en brasiliansk småstad alldeles vid gränsen till Uruguay. Staden har en ganska stor muslimsk befolkning, de flesta affärsägare av libanesiskt ursprung. Hans bostad är utmärkt, men han höll mig helt isolerad. Jag fick inte gå ut, han köpte själv den mat jag skulle laga. Han bjöd inte heller hem folk, förutom en libanesisk vän, som ofta var hemma hos oss. Då var det vännen som lagade mat och tog hand om allt. Vännen berättade att han också var gift med en kvinna från Beirut och hade ett barn. Men att han sänt dem tillbaka till Libanon och att de nu bodde hos hans föräldrar.

Redan från början gav min man mig örfilar när han blev arg eller irriterad. Mina föräldrar blev förfärade när jag berättade, men bad mig hålla ut. Hans affärer krävde att han reste, och han kunde vara borta i dagar. Innan han for låste han in mig, utan mat, och några gånger utan vatten och utan mobil. Jag var rädd hela tiden. Det blev inte bättre när vår dotter föddes, han blev irriterad när hon grät, visade inga känslor. Och en dag meddelade han kort, att han behövde åka bort i affärer igen. Jag fick honom att förstå att han inte kunde lämna mig utan telefon, med tanke på den lilla. Så fort han gått ringde jag till mina föräldrar, som insett att situationen var omöjlig och uppmanade mig att ge mig av. De deponerade pengar i en bank och jag lyckades ta mig ut ur huset med min dotter och tog första bussen till Rio de Janeiro.


I Rio sökte jag upp en bank och fick pengar så att jag kunde klara mig, och sedan tog jag mig till Libanons konsulat som rekommenderade en advokat som talade franska. De var hon som hjälpte mig att komma till Abrigo, som blev mitt första verkliga möte med Brasilien eftersom jag hade hållits isolerad. Det var en främmande värld. Kvinnorna är så annorlunda än libanesiska kvinnor, de är färgrika med utmanande kläder, och väldigt högljudda så det ofta är svårt att veta om det grälar eller är glada. De anställda är fantastiska, och har stött mig och sett till att jag fått mat enligt min religion och hjälpt mig att hålla kontakt med min advokat.

Processen för att återvända till Libanon har tagit oändlig tid och dagar har blivit till månader. Min dotter är registrerad i mitt namn, och konsulatet kan ordna pass för henne, men då som barn fött utanför äktenskapet. Det skulle få stora konsekvenser för henne och för min familj. Som ogift mor skulle jag dra skam över mina föräldrar, mina systrar skulle få svårt att bli gifta. Min advokat försöker finna en utväg, där min dotter blir registrerad i sin pappas namn och att han går med på skilsmässa. Såväl mina föräldrar som hans mamma vill undvika skandal, och förhandlingar pågår.

En dag när jag satt och pratade med pastor Stefan – det är en befrielse att få tala engelska, och bli förstådd och att bara få prata – sa han: Maia, du måste för din egen och din dotters skull lära dig portugisiska. Det gör du enklast genom att delta mer aktivt i arbetet med de andra kvinnorna. Idag kan jag förstå portugisiska och bli förstådd, och de flesta av mina fördomar har krossats. Jag måste erkänna att jag sett ner på kvinnornas livsstil, kultur och, brist på högre utbildning, medan de aldrig ifrågasatt min livsstil, mitt sätt att klä mig, och att jag serveras speciallagad mat. I våra samtal är de intresserade av mig och mitt liv, men aldrig kritiska, ifrågasättande. Och när det gäller män har vi gemensamma erfarenheter; Misshandel, rädsla, isolering och svårigheter att bryta upp. Mot min egen självömkan och rädsla, ställs deras enorma styrka. De tycker inte det minsta synd om sig själva, de är fullt medvetna om att deras framtid hänger på dem själva och att de utnyttjar de möjligheter som de får.

Jag hoppas att snart skall kunna åka hem till Beirut. Erfarenheten av våld i en nära relation har satt spår, men det har också mötet med kvinnorna på Abrigo gjort. Jag kommer att se på ensamma mammor på ett annat sätt. Deras sak har blivit min.


* Det finns ungefär 1 miljon romer i Brasilien, och lika många ättlingar till libaneser.

59 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla