Prinsessan Ragnhild på Abrigo
Förre statsministern Torbjörn Jagland och Prinsessan Ragnhild invigningsöppnar Studiecentret.
Abrigos fd ordförande, tillika fd ambassadör Margareta Winberg.
Naturligtvis fanns det under invigningsfesten plats också för Studiecentrets blivande elever, som i framtiden kommer att få hjälp genom Bibliotek och Datasal.
Prinsessan Ragnhild på Abrigo
Förre statsministern Torbjörn Jagland och Prinsessan Ragnhild invigningsöppnar Studiecentret.
Abrigos fd ordförande, tillika fd ambassadör Margareta Winberg.
Naturligtvis fanns det under invigningsfesten plats också för Studiecentrets blivande elever, som i framtiden kommer att få hjälp genom Bibliotek och Datasal.
Organisationsnummer 855100-5161
PLUSGIRO 90 40 45 - 2
BANKGIRO 904 - 0452
SWISH 123 90 40 452
Ordförande och ledamöter i styrelsen arbetar utan ersättning glädjen att hjälpa andra.
Våren 2025
Vänner och medarbetare
Hettan är bedövande. Sedan drygt fyra veckor har temperaturen dagligen passerat 40 grader. Skolorna hålls stängda på grund av hettan, och det mesta går på halvfart. Men inte på Abrigo – för här kan barnen leka bland bananplantor som ger svalka och springa under en provisorisk dusch, som består av en vattenslang upphängd i ett av träden.
Jag som brasilianare borde vara van vid hettan, men under mina år i Sverige har jag börjat älska hösten. Många svenskar tycker november är en dyster månad. Jag njuter!
Det är nu 20 år sedan jag började arbeta på Abrigo. Jag var advokat, och det var som sådan jag fick agera. Min egen start på Abrigo var allt annat än enkel – min uppgift var att ta över efter en anställd som misskött administration och bokföring. Jag fick förhandla med myndigheter om avbetalning av arbetsgivaravgifter, ge mig i kast med att få Abrigo registrerad på alla nivåer – det tog tid och förde mig ända upp i regeringskansliet, samt att få Abrigo erkänd som en välgörenhetsorganisation i lokalsamhället.
Sedan kom arbetet med vatten och avlopp och energi, för att bli av med ständiga översvämningar och brist på el. Tack vare Key Solution fick vi möjlighet att installera solpaneler. Sedan kom jobbet med grundförstärkningar och nya murar. Jag fick lära mig mycket, och arbetade hela tiden bland underbara anställda, med mammor som kämpade på, och med glada ungar.
Jag fascinerades, och gör det fortfarande, av den anda som råder på Abrigo; en aldrig nedlåtande uppmuntran där man inte ser kvinnor inte som mottagare av hjälp utan som medarbetare till förändring.
Jag har idag mött ännu en kvinna från Abrigos förflutna som talat om just detta, att till och med kritik kändes uppmuntrande därför att hon visste att den kom från människor som ville henne väl.
Mellan våra byggnader och porten fanns en sandig slätt. Jag gjorde det till ett personligt projekt, att förvandla området till en grön park med fruktträd. När jag känner mig trött eller missmodig söker jag mig dit och känner glädje och stolthet och och tacksamhet över vad jag fått vara med och åstadkomma.
Stolthet känner jag också över vårt insamlingsarbete. Vi är en liten organisation, alla våra inkomster är baserade på många, små gåvor. Här finns inga mellanhänder, pengarna går direkt till arbetet. Styrelsen har inga arvoden, vi ordnar inga konferenser eller publicerar dyra annonser. Varje hälsning på ett inbetalningskort göt mig glad. Genom vårt arbete och kontakter påverkar vi för generationer. Jag fick igår en påminnelse om det genom ett besök av den första kvinnan som skrevs in. Hon är 57 år nu, och pratar med stolthet om sina barn och barnbarn och om de spår Abrigo satt i hennes liv och tänkande.Jag hoppas att många av er som läser detta känner sig vara medarbetare i förändring.
Om framtiden vet vi litet, vi tar tacksamma emot varje nytt år vi klarar av att verka.
Göteborg och Rio de Janeiro, den 12 mars 2025
Med varma (!) hälsningar
Washington Silva
Insamlingsansvarig
KNALLEKVILTARNA!
Lördag, Mars 22, eftermiddag och socialtjänsten i landskommunen Cachoeiro de Macacu kom i angeläget ärende: att söka härbärge för 20-åriga Kayllane och hennes sju månaders son, Thalles. Utstötthet, hemlöshet och hunger. Vi glada över att vi hade plats för dem, och att vi kunde välkomna Thalles med ett fint täck från Knallekviltarna
Men Ingrid, är du här! Jag ser henne i köket bara någon timma efter att jag anlänt till Abrigo.
Minns du mig? säger hon undrande. Jag minns henne, varje detalj av våra samtal under de två månader hon bodde på Abrigo. Jag minns känslan av total vanmakt och vrede när socialtjänsten i landsortskommunen 5 mil bort kom och hämtade henne.
Hon kom från en av de romska grupper, som förlorat sin identitet utan att finna någon annan. De bodde i isolerade avkrokar, de höll ihop, inte på kunde av egen gemenskap eller tradition utan i avståndstagande och fientlighet till och från omgivningen.
Ingrids föräldrar var skilda, men mamman fortsatte att bo i ett hus på pappans mark, ett visserligen mycket stort men ofruktbart jordstycke. Mamman förde ett vad man kan kalla oregelbundet liv. Många män passerade, till slut var det en som stannade. Ingrid var då 10 år.
Jag minns nästan inget från min barndom fram till den dag jag rymde från min man. Kan du hjälpa mig att minnas? frågar hon. Den blå dörren, säger jag.
Den blå dörren
Capoeira på Abrigo - Mars 19, 2025
Kapoeira ledsagas av musik på exotiska instrument.
Och "striden" kräver smidighet och lyhördhet
Beredda för första lektionen i Capoeira! Capoeira är en afro brasiliansk kampsport vars mål är att inte skada motståndaren. Två utbildade capoeiraledare gör frivilligarbete på Abrigo
Månadens möte - Den blå dörren
Men Ingrid, är du här! Jag ser henne i köket bara någon timma efter att jag anlänt till Abrigo.
Minns du mig? säger hon undrande. Jag minns henne, varje detalj av våra samtal under de två månader hon bodde på Abrigo. Jag minns känslan av total vanmakt och vrede när socialtjänsten i landsortskommunen 5 mil bort kom och hämtade henne.
Hon kom från en av de romska grupper, som förlorat sin identitet utan att finna någon annan. De bodde i isolerade avkrokar, de höll ihop, inte på kunde av egen gemenskap eller tradition utan i avståndstagande och fientlighet till och från omgivningen.
Ingrids föräldrar var skilda, men mamman fortsatte att bo i ett hus på pappans mark, ett visserligen mycket stort men ofruktbart jordstycke. Mamman förde ett vad man kan kalla oregelbundet liv. Många män passerade, till slut var det en som stannade. Ingrid var då 10 år.
Jag minns nästan inget från min barndom fram till den dag jag rymde från min man. Kan du hjälpa mig att minnas? frågar hon. Den blå dörren, säger jag. Hon börjar gråta. Ja, den minns jag, dörren mellan sovrummet och köket, där jag hade min sängplats under köksbordet. Jag låg vaken och väntade att få höra klicket när den öppnades och stängdes. Han höll handen för min mun när han våldtog mig. Tia Rut, säger jag, din lärarinna, minns du henne?. Ja, säger hon det var hon som märkte det. Och som skaffade ett graviditetstest. Jag var 13 år då. Jag visste inte att jag var gravid.
Lärarinnan tog kontakt med barnavårdsnämnden som sökte upp mamman. Ingrid var hemma när de kom. När mamman fick höra gav hon sig på Ingrid, försökte hugga henne med en kniv. Hon ansåg att Ingrid bar skulden och personalen fick ingripa. De förde Ingrid till hennes far, som gav henne en örfil för att hon skämt ut familjen. Ingrid fördes till Abrigo.
Pappan sökte upp mannen och tillsammans gick de till barnavårdsnämnden och kom med ett förslag till uppgörelse. Mannen skulle ta hand om Ingrid och barnet, och i utbyte slippa att bli åtalad. Vad 13-åriga Ingrid tyckte var det ingen som frågade. Hon fördes till den by där mannens släkt bodde. Hon fick inte lämna huset. Hon bodde där i fem år, under ständig misshandel. En natt såg hon att dörren till sovrummet var stängd, och från andra sidan hördes ett barns gråt. Hon visste att historien upprepades. Hon väntade till veckoslutet, då mannen var berusad och bröt sig ut och flydde. Efter flykt och hunger accepterade hon att flytta in hos en man som verkade snäll. Det var han inte. En ny fas av våld följde, och en ny flykt. Nu är hon tillbaka på Abrigo. Hon håller sig mest för sig själv. Det kommer aldrig mer att finnas en man i mitt liv, säger hon lugnt. Jag måste finna en väg att försörja mig själv. Redan under sin fångenskap började hon med hantverk, mest med garn och trästycken. Jag tycker att man kan se ett inflytande av romska mönster, men hon säger att hon aldrig sett något sådant, att hon aldrig sett sig som del av en romsk kultur, att mönstren finns i hennes huvud. Det finns en hantverksskola inte långt från Abrigo. Hon har sökt och hoppas komma in. Hon förstår, att om hon skall kunna leva på sitt hantverk måste hon ha kontakter och utbildning. Men något annat liv kan hon inte tänka sig.
Till minne av Maria Lúcia. I slutet av februari i år gjorde vi en intervju med Maria Lúcia, som bodde på Abrigo för cirka 30 år sedan. Tyvärr gick hon bort den 17 september. Några månader innan, kom hon för att besöka oss ett sista besök, visade sina barn och barnbarn och tackade det stora samhället som hjälpte till att bygga henne s väg, ett samhälle som heter Abrigo Rainha Sílvia. Vila i frid och tack. KLICKA HÄR och upptäck historien om Maria Lúcia.
Key Growth – ett nytt och efterlängtat projekt
ett nytt och efterlängtat projekt Tillsammans med Keys Solutions startar vi ett nytt arbete för att underlätta vägen ut i arbetslivet. Key Growth kommer att hjälpa kvinnor och ungdomar från Abrigo till praktikplatser som ger arbetslivserfarenhet. ”För oss handlar det om att alltid ta saker till nästa nivå. Har vi möjlighet att göra någon annans liv till det bättre har det alltid varit en självklarhet för oss. Att få vara med och förändra dessa kvinnors liv och förhoppningsvis få många av dem att bli självförsörjande är ofattbart och otroligt fint.” skriver Sophie Sörkvist, projektledare på Key Solutions.
Abrigo – för oss som vill förändra.
Är Du en av oss?
Välkommen att följa oss på sociala medier, Du hittar oss på: