• abrigorainhasilvia

December 2020


Kära givare,



När jag skriver detta julbrev till er den första decemberdagen är jag ännu på vårt kära Abrigo. men i övermorgon lämnar jag Rio de Janeiro för att ännu en gång få glädjen att tillbringa julhelgen i Sverige. Under de jular som passerat har jag ofta deltagit i gudstjänster och julkonserter där kollekten gått till Abrigo. Då har jag känt mig både rörd och stolt över det stöd som Abrigo fått. Men i år blir det en annorlunda jul för oss alla. En av följderna blir att helgernas alla kollekter, som svarar för en viktig del av våra inkomster. Hur skall vi klara vår ekonomi för 2021? Jag vill rikta en vädjan: Låt oss ge en extra gåva till Abrigo i jul! Tillsammans skall vi klara det. Jag har accepterat en deltidstjänst för Insamlingsstiftelsen för Abrigo, den kommer att omfatta administration, dagliga digitala kontakter med arbetet på Abrigo – men också informationsarbete genom besök och föredrag, i församlingar, föreningar och andra grupper. Jag hoppas, som vi alla, på en vår där ljuset segrar över mörkret. Så låt oss redan nu hoppas att vi kan träffas under mars och april 2021. Jag kommer gärna till just er.



Livet på Abrigo under pandemin

Visst är det prövande att leva i isolering? Men vi har vårt fantastiska parkområde, till rekreation och aktiviteter för både stora och små. Renoveringen av Carl Alberts lekpark startade i förra veckan, och blir klar före jul. Det ser barnen fram emot.

Vi har mängder av fruktträd – just nu skördetid för bananer och mango. Vi har sedan mars haft mer än hundra (!) föredrag, work-shops, seminarier, ock kurser. De allra flesta har letts av Abrigos otroliga arbetslag, där alla har ställt upp med erfarenhet, yrkeskunskap och fritidsintressen.




Trettio år på Abrigo

Den 1 december firade vår kock trettio år som anställd på Abrigo.



Berätta, Sérgio, hur det kom sig att du började arbeta här?

Det är en märklig historia, som tar sin början i februari 1989. Jag höll just på att låsa dörren till färghandeln där jag arbetade när jag såg hur en man var på väg att bli rånad av två grabbar. Jag sprang fram, drog in honom i affären, och grabbarna försvann. Mannen, allas vår pastor Stefan, berättade att han gått vilse, och medan jag följde honom till tunnelbanestationen, tackade han mig, gav mig ett kort med sitt telefonnummer och sa: Om du någon gång behöver min hjälp, ring mig! Ett par år senare blev jag arbetslös, och efter mycket tvekan ringde jag. Och blev erbjuden jobb som vaktmästare.


Men det är som Abrigos kock du blivit känd? Ja, jag råkade i ett samtal med några av kvinnorna nämna att det alltid varit min dröm att bli kock. Jag blev väldigt generad när jag fick veta att de berättat det för Stefan, Men tre månader senare började jag en kvällskurs på en kockskola, och studerade där i två år – det var en stor upplevelse.

Och sedan har du lagat mat åt kungar, drottningar och ministrar!

Ja, men framförallt för och med mammor och barn på Abrigo. Köket här är också som en kockskola, eftersom alla kvinnor medverkar i matlagningen. Och det ger tillfälle till många samtal, inte bara om mat. För en del blir jag kanske en ersättning för den pappa de aldrig haft.

Vi vet hur otroligt älskad du är, berätta något om ditt arbete!

Att vara kock på Abrigo och servera mellan 130 och 150 måltider per dygn kräver inte bara kunskap om matlagning utan också planering. Jag är med vid alla inköp för att kontrollera pris och kvalitet.

Berätta hur du ser på dig själv och din tid här.

Vi får ofta höra av dem som besöker oss att Abrigo är fantastiskt, men Abrigo är mer än så. Det är en plats där människor förändras. Det är den bästa platsen på jorden. Jag kan aldrig finna ord att uttrycka min tacksamhet för att få arbeta här. Vi är ett med varandra, i glädje och sorg. Väldigt mycket glädje. När jag är på semester går jag hela tiden och tänker på mammorna och barnen - och mitt kök! - och bekymrar mig över om maten är vällagad. Det är årets lyckligaste dag när jag kommer tillbaka från ledigheten!



Skatteavdrag för gåvor

Om det belopp du har skänkt till Abrigo under 2020 överstiger 2000 kronor och du är en registrerad givare hos oss omfattas du av avdragsrätt – du måste dock ha skänkt minst 200 kr vid samma gåvotillfälle och skattereduktionen är 25% av gåvobeloppet men max 1500 kr/år. Meddela Louise att du önskar omfattas av denna före 10 januari 2021 via info@abrigo.se och märk mejlet med ”Avdragsrätt” – inkludera ditt personnummer och ditt kontakt-ID.

Vi vill också påminna er om möjligheterna att ansluta till vårt autogiro för månatliga gåvor. Enklare för er, tryggare för oss. Glöm heller inte att vid en minnesgåva eller en födelsedagshälsning kan du enkelt själv skriv ut ett blad, www.abrigo.se eller sända oss ett mail till info@abrigo.se.





Föredrag om Abrigos arbete

Jag (Washington) kommer gärna till din förening, grupp eller församling och berättar om vårt arbete. Ni kan redan nu boka ett besök för tiden 15 mars till 15 april via info@abrigo.se. För information om vår dagliga verksamhet, följ oss på våra sociala medier:

www.facebook.com/abrigorainhasilvia

www.instagram.com/abrigorio

www.twitter.com/abrigo_ri

En berättelse om två systrar


Thaís och Thalía kommer från samma familj, men ordet hem är för dem synonymt med barnhem. Visst kan deras livsberättelser läsas som en historia om hopplöshet utan slut, men i mörkret ser vi bilden av två kvinnor som trotsar livets svårigheter och vägrar att ge upp. ”Jag tycker att jag har mycket att vara tacksam för.” säger 23-åriga fembarnsmamman Thaís. Och hur ofta jag själv klagar och beklagar mig över livets små svårigheter och besvikelser och irritationer och hur mycket jag har att lära av dessa unga mammor.


/Washington Silva, som lyssnade. lärde och skrev


Thais



Vem är du Thaís?

En mamma, som har lätt till tårar, som har ett stort tålamod, och som alltid kämpar för mina barn. Något hem har jag aldrig haft, jag var bara en månad gammal när mamma tog oss tre syskon och flydde från min pappa som hade misshandlat och hotat henne. Hon ville börja ett nytt liv, men det blev bara en upprepning av det gamla. För att ge oss tak över huvudet flyttade hon in hos en man som slog henne. Tre år senare hade hon två barn med honom, så då var vi fem syskon.


Vad är ditt första minne?

Jag var fem år. Min mamma städade på fabriken, och vi var ensamma hemma. När hennes man kom hem var han full och började tafsa på mig fast jag grät och bad honom låta bli. Jag försökte låsa in mig på toaletten men han ryckte upp dörren, och tvingade sig på mig. Det är mitt första minne, och det är inget man kan glömma fast man försöker. När jag tänker på honom känner jag en sådan ilska, att jag nästan inte kan andas. Jag vågade inte berätta för mamma, men jag tror att hon visste. För det var sedan som allt gick snett. Mamma gav upp.Hon lämnade över oss till sociala myndigheter, som skickade oss till olika barnhem. Där var jag hela min barndom, med undantag av ett år, då jag skickades till en gammal tant som behövde sällskap och hjälp. Jag var tio år då. Det var väl så nära ett hem det kunde bli för en sådan som jag. Men sedan dog hon och hennes dotter behandlade mig illa. Slog mig som aldrig någon tidigare. Så jag flydde, och det slutade med att jag kom till det katolska barnhemmet i Tanguá. Alla visste vad prästen höll på med. De anställda pratade om det men gjorde inget. Däremot slog de oss. En dag var prästen försvunnen, och folk sa att han stuckit för att polisen var efter honom. En flicka lyckades rymma, och ta sig till polisstationen och berättade allt. Sedan kom en domare och förhörde oss, och samma dag stängde de barnhemmet. De mindre barnen togs om hand, men vi som var äldre fick klara oss själva. Jag hade just fyllt 14 år och hade ingenstans att bo, men det var en kille, Rean, som sa att jag kunde bo med honom. Han var 18 år och vi blev ihop och så blev jag gravid. När Thainá föddes hade jag ännu inte fyllt femton. Rean tog inget ansvar, han spelade fotboll och drev omkring. Jag gav mig iväg, men förstod tre veckor senare att jag väntade barn igen. Jag återvände. Vad skulle jag göra? Elaine var bara en månad gammal när jag fick ta jobb i en korvkiosk för att kunna försörja oss. Jag hade med mig barnen, för inte ens som barnvakt dög deras pappa. Folk kallade mig ”Hon med ungarna i kiosken” och skrattade åt mitt elände. Och jag grät. Men när Rean började slå mig och ta pengarna jag jobbat ihop fick jag nog. Och det var tur, för han hade redan börjat inom knarkhandeln. Sedan blev han gripen vid en razzia, och kom i tidningen med en bild som visade hur han släpades iväg av polisen, blodig och sönderslagen. En granne visade tidningen för Thainá, som bara var fem år, och sa: ”Där är din pappa” Vem kan förstå att människor kan vara så elaka? Thainá har aldrig kommit över det. Jag har aldrig hört henne skratta sedan dess, hon är tyst och inbunden. På något sätt har hon tagit på sig skulden för sin pappas olycka. Hon saknar honom, men säger att han inte tycker om henne. Hon säger ”jag skulle vilja att min pappa brydde sig om mig bara litegrann”. När hon är ledsen kommer alltid Artur, min tvååring, springande. Han sätter sig med henne, omfamnar henne och tröstar.


Du bröt upp från din första man, och sedan?

Efter något år lärde jag känna Carlos, som är pappa till mina tre yngsta. Han har aldrig slagit mig, och han har jobb som hantlangare på byggen, men han bedrog mig med andra, ibland inför mina ögon. Det var så förödmjukande. Min svärmor är snäll och ställde sig alltid på min sida. När jag bröt upp från honom hjälpte hon mig att söka arbete, och så fick jag jobb i ännu ett gatukök. Men när pandemin började stängdes allt. Och det var så jag kom hit, gravid i sjätte månaden.


Hjälper Carlos dig?

Ja, när han kan. Han ringer ofta och säger att han vill att jag skall komma tillbaka. Och kanske kan jag förlåta honom. Han är ingen dålig människa. Men jag har varit beroende av andra hela mitt liv, nu vill jag klara mig själv. Jag tänker inte flytta tillbaka till honom eller någon annan förrän jag har jobb och kan försörja mig. Jag vill bli kock, och Abrigo hjälper mig att hitta en kurs. Jag hoppas att i framtiden få arbete i restaurangkök, ha mitt eget hem, och ta hand om mina barn. Jag har mycket att vara tacksam för. Jag vet vad lidande är, men också att lidandet kan göra oss, hur skall jag uttrycka det – passiva. Man tror att man inget kan, man tar inga initiativ. Det hjälper ju inte att folk bara tycker synd om en eller att man tycker synd om sig själv. Man måste vilja göra något själv. Det har jag lärt mig på Abrigo.




Thalía



Thalía, är 21 år, är och mamma till två flickor, Amélia och Sofia. Hon är också lillasyster till Thaís. ”Fast ofta känner jag mig som den äldre av oss. Hon gråter över livets svårigheter, och jag kämpar för mina rättigheter.”


Berätta om din barndom?

Vilken barndom? Jag har aldrig haft någon. Min barndom bestod i att flytta från barnhem till barnhem, med nya människor, nya regler och ny kamp för att överleva. Jag har varit på barnhem sedan jag var fyra år. En gång gjorde mamma ett försök att ta mig tillbaka. Det slutade i katastrof. Jag blev våldtagen, av den man som två veckor tidigare varit fadder vid mitt dop. Några hörde mina skrik, kallade på polisen och så var jag tillbaka till barnhemmet. Om jag fick hjälp på hemmet? Nej, det var det katolska barnhemmet, där Thaís också har bott. Där låtsades man inte om sådant som våld mot barn. Prästen var inte bättre själv. Men det händer att jag ser den där mannen som våldtog mig. Han bor inte långt härifrån. Jag blir fruktansvärt rädd varje gång, och smyger iväg så att han inte skall se mig.


Har du någon kontakt med din mamma?

Jag sökte jag upp henne för några år sedan och ställde henne mot väggen. Och visst, hon saknade möjligheter, vem gör inte det? – men hon föredrog att överge oss framför att kämpa för oss. Hon övergav oss, och besökte oss aldrig.

Hur kom du till Abrigo?

Min man slog mig, det började han göra redan när Amélia var nyfödd, men jag vågade inte lämna honom, eftersom han sa att jag skulle förlora vårdnaden. Han hade ju fast adress, jobb och släktingar. Och jag, jag hade ju ingenting.

Så blev jag med barn igen, men han fortsatte att slå mig. Sista gången försökte jag fly och han sprang efter mig och slog mig ute på gatan. Då ingrep grannarna och ringde polisen, som körde mig till barnavårdsnämnden. Jag var ju fortfarande minderårig. Där övertygade de mig om att min man aldrig skulle få vårdnaden om Amélia, och att det var min rätt att anmäla och att jag skulle få det stöd som jag behövde. Det var som om jag vaknade till när jag äntligen blev trodd och förstådd och så anmälde jag honom. Domstolen har beslutat om besöksförbud. Men jag har kontakt med hans mamma, flickornas farmor, som ställt sig på min sida. Och jag hoppas, att jag genom henne skall finna en väg, inte till försoning för jag släpper aldrig in honom i mitt liv igen, men till en överenskommelse så att flickorna kan hålla kontakt med honom. Jag har aldrig haft någon pappa och jag har alltid saknat det. Och jag vet vilka följder det har fått för mina bröder, att sakna en pappa.


Vad hoppas du för framtiden?

I december avslutar jag två kurser, hårfrisör och manikyrist. Men det är inte vad jag vill arbeta med i framtiden. Det är vad jag hoppas kunna försörja oss med, medan jag inriktar mig på att ta mig in på polishögskolan. Det är mitt mål. Jag har levt i stort sett hela mitt liv på barnhem och institutioner. Jag har alltid varit beroende av andra, som ofta bara betraktat mig som ett problem. Jag har sett folk bli föremål för välgörenhet och sedan, ja, sedan blir de beroende av välgörenhet. Det är ett avslutat kapitel för mig. Tiden på Abrigo har jag gett mitt självförtroende och lärt mig att utnyttja det. Mina barn kommer aldrig att behöva återuppleva min barndom. Mitt liv handlar om vad som är bäst för dem, för det är också bäst för mig.





40 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla