Joana, flickan från Bahia!

Joanna kommer från den omsjungna delstaten Bahia uppe i Noröst. Delstaten är till ytan lika stor som Iberiska halvön, men de 14 miljoner invånarna bor till 90% efter en smal kustremsa. Där bakom breder oändliga steppmarker och torrlandskap ut sig. Här finns få spår av infrastruktur, som skolor, elektricitet eller vägar. Joanna var 16 år när hon första gången mötte elektricitet.

Området var isolerat, närmste granne en farbror som bott en dryg mil bort. Det var sällan någon främmande sökte sig förbi, men familjen var stor. Hennes far hade 8 barn i sitt första äktenskap och 12 i sitt andra. ”De flesta av mina syskon har jag aldrig träffat” berättar Johanna.

Familjen hade bott på gården i generationer, och kunnat överleva eftersom ett vattendrag brutit sig igenom en bergsluttning, bildat ett litet vattenfall som utmynnade i en bäck. Även under årslånga torrtider hade man tillgång till vatten, som möjliggjorde odling och skapat ett visst välstånd. Hennes far hade kunnat skaffa två kor – det betydde att barnen fick mjölk och att 19 av de 20 barnen överlevde – i Brasiliens torrlandskap kunde spädbarnsdödligheten uppgå till 50%

Hushållet var helt byggt på vad jorden kunde ge. Annars odlade han de svarta bönor som är basmat för alla brasilianare, farofa, bananer, jordnötter, sötpotatis. Och så honung, familjen odlade inte bisamhället utan samlade vildhonung. 4 gånger per år tog sig pappan och hans bror till marknaden, en kärra och en åsna, honung, ägg och överskottet från lanthushållet. På marknaden kunde det bytas mot torkat kött, salt och tyg.

De gav sig av i gryningen och kom tillbaka innan skymningen följande dag.

Det enda ljus man hade tillgång till var oljelampor. Hon talar med en viss längtan. Fattigdom är inget man lider av så länge man slipper svälta, och så länge man blir kärleksfullt bemött. Mina föräldrar kunde inte läsa och skriva, men de behandlade oss barn väl och talade allvarligt med oss om vi handlade illa. Mina föräldrar och vi tog för givet att vi skulle delta i uppfostran av varandra och i familjeförsörjningen. På kvällen, och mörkret faller ju snabbt så det gällde att vara klar med matlagning och middag, då tände far några oljelampor och så berättade berättelser från förr, och om marknaden och allt märkligt som han sett, och han förklarade binas liv, och hur man måste vårda allt för att kunna få något igen.

Vår stuga en hydda uppförd av grenar och träpålar och flätad vass som man täckt med lera. Det fick man bättra på med jämna mellanrum. Vår stuga var stor, vi var ju många i familjen, och vi sov i hängmattor.

När man nått en viss ålder var det tid att bryta upp. Pojkarna fick följa med far och farbror till marknaden, och där fanns alltid någon som behövde en hand extra. Det var värre med oss flickor, för där fick man höra sig för om det var någon som hade en son som var beredd att gifta sig. Det var så jag kom att lämna hemmet när jag var 15 år. Far kom hem och berättade, att han mött en man som letade efter en fru. Han hade sett väldigt trevlig ut, och han hade en gård som vår där han bodde med sin mamma.  Mor och far kunde inte läsa och skriva, så när något av barnen lämnade hemmet så var det ofta ett avsked för alltid. Syskonen kunde på sin höjd sända hälsningar genom andra,

Mina föräldrar är döda, och en bror fortsätter att driva jordbruk. Det händer att jag saknar tystnaden däruppe, och har en omöjlig dröm om att återvända. Jag vill inte att mina barn skall uppfostras av tv och dataspel. De skall gå i skola och lära sig nya saker, men det är min uppgift att berätta om hur livet och verkligheten var och är Bahias torrland.