• abrigorainhasilvia

Flickan från Bahía


Marilene kommer från det Bahía. ”Det Afrikanska Brasilien”, med en för andra brasilianare exotisk kultur, musik och maträtter. Här möter doften från dendé, smaken av moqueca. Marilene är 21 år. Sedan 6 månader bor hon på Abrigo, snart är det dags för förlossning. Familjen är långt borta, framtiden ör oviss och ändå känner hon sig förväntansfull när hon känner barnet röra sig. Hon berättar om vägen hit och om sin familj. ”Vi bor i Salvadors utkanter, så långt bort att staden har övergått i landsbygd. Ja, det är som att bo på landet. Min familj är ganska stor. Vi är tio syskon. Pappa är mycket äldre än mamma. han är 72 år, och kan inte längre arbeta. så vi har det ansträngt med ekonomin. Mina föräldrar kan inte läsa och skriva, men har varit väldigt noga med att vi barn skall sköta skolan, och avsluta grundskolan. Någon fortsatt utbildning finns inte där vi bor. Så när jag gick ut grundskolan för 4 år sedan började jag söka arbete. Det är ont om jobb hemmavid, så det fick bli tillfälliga städjobb. Min äldsta syster var den första av oss som bröt upp från familjen. Hon har jobb i Macaé, mitt emellan Salvador och Rio. Och där hade hon lyckades fixa ett jobb också åt mig. Det var inte helt lätt att ta emot erbjudandet och ge mig av för jag hade fast sällskap sedan ett år, och min pojkvän är en ordentlig arbetare och våra föräldrar var bekanta. Men jag kände att jag inte hade något val och att jag måste försöka. Jag trivdes bra med mitt jobb, och det var tryggt att bo med min syster. Men bara efter en månad kom katastrofen. Jag fick springa ut för att spy flera gånger om dagen, och förstod snabbt att jag var gravid. Jag fick panik, och ringde till mina föräldrar. Det tog det bättre än jag själv och tröstade mig och ville att jag skulle åka hem. Men jag visste hur svårt de hade, och att jag och barnet skulle bli en börd för dem. Dessutom hade jag just brutit upp hemifrån, och det kändes som ett misslyckande att komma tillbaka. Och vad skulle folk säga? Och vad skulle min pojkvän säga! Skulle han tro att barnet var hans? Han blev mycket tyst i luren, när jag ringde honom, sedan försäkrade han att han skulle registrera barnet och komma ner till förlossningen om han fick ledigt från jobbet. Men jag märkte ju att han inte lät glad. Jag miste naturligtvis jobbet. Jag var ju bara extra anställd, och de accepterade inte någon som var gravid. Men jag bestämde mig för att inte återvända hem. Att jag helt enkelt måste klara mig själv.


Mamma sa att hon förstod och att hon visste att jag ville studera och komma framåt. Hon vet att det inte finns någon framtid i hemtrakten. Jag har goda föräldrar och de ger mig stöd. Mamma gav mig rådet att ta kontakt med en kusin till henne, tia Diana, som jag aldrig träffat men hört mycket om. Hon blev för många år sedan gravid efter en våldtäkt, som hon anmälde och fick sedan mannens familj emot sig och tvingades att fly. Det här hände innan jag var född. Mamma lyckades få fram ett telefonnummer. Och så åkte jag dit, och blev väl mottagen. Tia Diana är förskollärare. Men hon har tre barn och hennes man är sjuk, så det var inte lätt att ta emot mig. Hon föreslog att vi skulle besöka Abrigo, där hon fått hjälp för många år sedan. Det ligger bara några kilometer bort från hennes hus. Och nu har jag varit här tre månader. Tia Diana hade sagt mig, att på Abrigo skulle jag få hjälp. Och det har jag verkligen fått. Här finns alltid någon att tala med, gråta med, skratta med och få råd av.

Under graviditeten har jag av och till mått dåligt. På sjukhuset konstaterade de anemi. Läkaren har sagt, att allt kommer att bli bra, men att jag måste tänka på vad jag äter och att jag måste vila. Nu äter jag grönsaker till varje måltid. Det har jag aldrig gjort förut. Men att gå och vila mitt på dagen känns fel.

Vad jag skall göra när barnet är född? Det jag drömde om när jag avslutade grundskolan: fortsätta med gymnasiestudier. Abrigo har hjälpt mig att söka till en gymnasielinje med inriktning på vård. För jag vill arbeta inom vården. Sjukvårdsbiträde först och sedan fortbildning. Jag har redan fått hjälp med ansökning, och börjar fyra veckor efter att mitt barn har fötts. Så hittills har det mesta gått mycket bättre än jag trott. Jag är inte så barnslig att jag tror att allt kommer att gå lika lätt i framtiden. Men man får ta en dag i sänder.

62 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla