Jag föddes i Nova Iguaçu, en miljonförort i Rios norra utkanter. Där finns många kåkstäder. I en sådan bodde min familj. Vi var fattiga, men inte värre än andra. Pappa jobbade på byggen, och mamma tog hand om oss fyra barn.
Att bo hos en familj, är inte detsamma som att vara del av den
Jag tror att jag minns mina föräldrar. Det är så svårt att veta vad som är verkliga minnen och vad som är minnen av berättelser och foton. Jag var fyra år när de dog. Först pappa, han fick en hjärtattack på arbetet. Det gick så snabbt att man inte hann föra honom till sjukhus. Han blev 38 år.
Mamma fick en månad senare veta att hon led av framskriden cancer, som inte kunde behandlas. Den sista tiden sökte hon upp vänner, släktingar och grannar och bad om hjälp, så att vi syskon inte skulle skingras efter hennes död. Det är klart att alla lovade att ställa upp. Så gör man ju, när man ställs inför något så sorgligt som en döende mammas ängslan för sina barn. Men sedan är det inte lika enkelt att ta ansvar för vad man lovat av sentimentalitet.
Vi saknade aldrig mat och husrum, men delades upp mellan olika familjer, där vi fick bo några månader, till dess nästa familj fick ta över. Och jag fick tidigt lära mig vad en familj är, men också vad det innebär att inte tillhöra den familj man bor hos. Ofta tänkte jag, att här vill jag stanna, men efter en tid blev jag förd till en annan familj ”nu får ni ta över. Vi kan inte ta ansvar för barn vars mamma vi knappt ens kände” Och vi förstod, att vi inte var välkomna, att man betraktade oss som en börda.
Att hela tiden bo hos familjer, utan att tillhöra dem ledde till en fix idé hos mig. Jag kunde inte tänka på något annat än att få min egen familj. Det var mitt enda mål.
När jag var 15 träffade jag en kille, Jackson, som var några år äldre, och vi fick tillåtelse att bo i en övergiven kåk. Det kunde ha gått bättre, och det kunde ha gått sämre. Jackson hade i alla fall en inkomst, han hjälpte till i en biltvätt. Två år senare föddes vårt första barn, Keily. Nu var vi en familj på riktigt! De två följande åren var de lyckligaste i mitt liv och sedan blev jag gravid igen. Det var en svår graviditet, och Kamily föddes med en hjärnskada, hon är ett CP-skadat barn. Läkaren förklarade för oss vad vi hade att vänta.
Hennes pappa ville att vi skulle lämna henne till en institution. Han klarade knappt av att se henne. Under två. år kämpade vi på, under ständiga gräl, sedan ställde han mig inför valet mellan Kamily och honom. Vi gick skilda vägar och delade på barnen. Han tog Keily och flyttade hem till sin mamma. Jag var nu ensam med Kamily som behövde mycket hjälp. Jag hade ingen bostad och inget arbete. Den som räddade oss var min syster som bor i Silva Jardim, en småstad 15 mil norr om Rio de Janeiro. Jag tog hand om min systers barn, medan hon och hennes man jobbade. På de lilla sjukhuset i Silva Jardim arbetar en läkare, som blev engagerade i Kamily, och gav oss mycket stöd. Genom hans hjälp fick Kamily en rullstol som hon blivit fenomenalt duktig på att använda.
Kamily är fin och smart, men hon har en hjärnskada
Låt mig få berätta om Kamily! Hon är underbar, smart och alltid på gott humör. Klarar av att äta själv, och är med i barnens lekar. Många har svårt att förstå vad hon säger, men jag förstår, och hennes syskon också.
Jag hade bott med min syster några år när Roberto, en granne, började uppvakta mig, Jag var förvånad och smickrad. Vem ville väl ha en kvinna med ett handikappat barn? Vi flyttade samman, han hyrde en kåk, och på fem år fick jag tre barn med honom, en pojke och två flickor.
Jag hade, som ni förstår, ingen möjlighet att arbeta utanför hemmet, men så såg jag ett tv-program om att göra tårtor till födelsedagsfester och bröllop. Snabbt lärde jag mig hur man gjorde, och lät min fantasi få utlopp i dekorering. En granne hjälpte mig att trycka upp ett annonsblad som jag delade ut. Snart hade jag klienter och pengar började rulla in. Jag lade upp en budget för mina utgifter och inkomster, och föreslog min man att vi skulle dela på hyran och andra kostnader. Ofta tjänade jag mer än han, och kunde köpa något till barnen och hemmet. Jag tror att det var där det började gå fel. Han kände sig förödmjukad över att jag tjänade mer pengar. När jag gick ut för att leverera mina tårtor och bad honom se till barnen blev han arg och började beskylla mig för att vara med andra män.
Så kom den där kvällen för tre månader sedan när han misshandlade mig. Jag var helt oförberedd. Han hade aldrig slagit mig förut, och nu slog han mig hänsynslöst inför Kamily och våra tre små. Sedan gick han, och lämnade mig blodig och barnen gråtande. Jag lyckades ringa till min syster, som sprang över och tog hand om barnen och kallade på hjälp. På sjukhuset beslöt de att jag skulle föras till ett sjukhus med större resurser. Medan jag väntade på ambulansen fick jag hjälp att göra en polisanmälan. Min man greps några timmar senare, och sitter fortfarande i fängelse.
Jag kom med barnen till Abrigo, det kändes med en gång som rätt plats för oss. Genom Abrigo har jag fått möjlighet att gå en kurs. Det blir fint att kunna skriva ”Utbildad konditor” på mina reklamlappar.
Jag hade varit en dryg månad på Abrigo när det dök upp ett cykelbud från Domstolen med ett brev som kallade mig till rättegång – samma dag! Jag trodde att hjärtat skulle stanna, så rädd blev jag. De anställda ringde Geilsa, som är Abrigos advokat, och som genast kom. Hon sa ”Så här får de inte göra! De kan inte kalla dig till rättegång med några timmars varsel. Den här kallelsen kan vi överklaga. Men om du vill bli av med saken, så går jag dit med dig, som din advokat”
Jag tänkte, att om ärendet blev framflyttat skulle jag oroa mig varje dag och stund. Det var bättre att få det överståndet.
Min man fanns på plats och hade anlitat en advokat, som förberett varje detalj och kallat hans släktingar och vänner som vittnen. Advokaten höll ett långt tal, och sa att det förekommer bråk i alla familjer, och att det aldrig var ens en fel när två grälar. Och sedan kallade han in vittnen som sa att min man var en god arbetare och en omtänksam son. Domaren nickade instämmande och sa att ”barn behöver sin pappa.”
Geilza begärde sedan att min förre man skulle föras ut medan jag förhördes. Domaren vägrade först men efter bläddrande i lagböcker fann man att jag hade rätt att bli förhörd i gärningsmannens frånvaro.
På Abrigo tycker man inte synd om oss, men planerar framtiden tillsammans med oss
Geilza hade tagit med sig alla dokument; foton som tagits på sjukhuset och polisens utlåtande. Hon visade dem och frågade. ”Vilka barn behöver en pappa som misshandlar deras mamma?” Och hon betonade att Roberto fortfarande var ett hot mot min säkerhet, särskilt som domstolen, mot alla regler, uppgett min adress på Abrigo. Utslaget blev fortsatt fängsligt förvar, vilket ger mig tid att planera för min och barnens framtid utan rädsla.
Barnen mår bra här, och är alla med i Förskolans verksamhet. Här finns fler barn som har handikapp, och här finns en inkluderande tolerans. Barnen ändrar sina lekar så att alla kan vara med i dem. Och de gör det med självklarhet utan att lärarna behöver tala om det.
Vad som är bäst med Abrigo? Här finns ingen som tycker synd om mig. Hur skall jag förklara? Hela mitt liv har jag hört människor tycka synd om mig; Det var synd om mig när jag blev föräldralös, det var synd om mig när jag fick ett handikappat barn, det var synd om mig när min man misshandlat mig. På Abrigo tycker man inte synd om kvinnor. Man analyserar vår situation, och drar upp en plan hur vi tillsammans skall agera. Vi blir inte föremål för hjälp utan i allra högsta grad en del av hjälpprocessen. Det har gett mig tillbaka mitt självförtroende. Det är något som kommer att följa mig genom livet, denna känsla av att vara med och förändra.
Juliana har berättat och skrivet tillsammans med Stefan Martinsson
Abrigo Rainha Sílvia
Plusgiro 90 40 45 – 2 | Bankgiro 904 – 0452 | Swish 123 904 04 52
Comments