Månadens möte - Den blå dörren

Men Ingrid, är du här! Jag ser henne i köket bara någon timma efter att jag anlänt till Abrigo. 

Minns du  mig? säger hon undrande. Jag minns henne, varje detalj av våra samtal under de två månader hon bodde på Abrigo. Jag minns känslan av total vanmakt och vrede när socialtjänsten i landsortskommunen 5 mil bort kom och hämtade henne.

Hon kom från en av de romska grupper, som förlorat sin identitet utan att finna någon annan. De bodde i isolerade avkrokar, de höll ihop, inte på kunde av egen gemenskap eller tradition utan i avståndstagande och fientlighet till och från omgivningen.

Ingrids föräldrar var skilda, men mamman fortsatte att bo i ett hus på pappans mark, ett visserligen mycket stort men ofruktbart jordstycke. Mamman förde ett vad man kan kalla oregelbundet liv. Många män passerade, till slut var det en som stannade. Ingrid var då 10 år.

Jag minns nästan inget från min barndom fram till den dag jag rymde från min man. Kan du hjälpa mig att minnas? frågar hon. Den blå dörren, säger jag. Hon börjar gråta. Ja, den minns jag, dörren mellan sovrummet och köket, där jag hade min sängplats under köksbordet. Jag låg vaken och väntade att få höra klicket när den öppnades och stängdes. Han höll handen för min mun när han våldtog mig. Tia Rut, säger jag, din lärarinna, minns du henne?. Ja, säger hon det var hon som märkte det. Och som skaffade ett graviditetstest. Jag var 13 år då. Jag visste inte att jag var gravid.

Lärarinnan tog kontakt med barnavårdsnämnden som sökte upp mamman. Ingrid var hemma när de kom. När mamman fick höra gav hon sig på Ingrid, försökte hugga henne med en kniv. Hon ansåg att Ingrid bar skulden och personalen fick ingripa. De förde Ingrid till hennes far, som gav henne en örfil för att hon skämt ut familjen. Ingrid fördes till Abrigo.

Pappan sökte upp mannen och tillsammans gick de till barnavårdsnämnden och kom med ett förslag till uppgörelse. Mannen skulle ta hand om Ingrid och barnet, och i utbyte slippa att bli åtalad. Vad 13-åriga Ingrid tyckte var det ingen som frågade. Hon fördes till den by där mannens släkt bodde. Hon fick inte lämna huset. Hon bodde där i fem år, under ständig misshandel. En natt såg hon att dörren till sovrummet var stängd, och från andra sidan hördes ett barns gråt. Hon visste att historien upprepades. Hon väntade till veckoslutet, då mannen var berusad och bröt sig ut och flydde. Efter flykt och hunger accepterade hon att flytta in hos en man som verkade snäll. Det var han inte. En ny fas av våld följde, och en ny flykt. Nu är hon tillbaka på Abrigo. Hon håller sig mest för sig själv. Det kommer aldrig mer att finnas en man i mitt liv, säger hon lugnt. Jag måste finna en väg att försörja mig själv. Redan under sin fångenskap började hon med hantverk, mest med garn och trästycken. Jag tycker att man kan se ett inflytande av romska mönster, men hon säger att hon aldrig sett något sådant, att hon aldrig sett sig som del av en romsk kultur, att mönstren finns i hennes huvud. Det finns en hantverksskola inte långt från Abrigo. Hon har sökt och hoppas komma in. Hon förstår, att om hon skall kunna leva på sitt hantverk måste hon ha kontakter och utbildning. Men något annat liv kan hon inte tänka sig.