top of page
  • abrigorainhasilvia

Tacksamheten över ett "oönskat" barn


 

Tre år – och en framtid med min dotter

 

Jag kommer från en by i Bahía – en delstat i nordöstra Brasilien. Lika stort som Frankrike, har jag fått lära mig. Jag hoppas att det finns bättre vägar i Frankrike, och mindre fattigdom. Bahias huvudstaden heter Salvador, en stor stad – men jag har aldrig varit där. När ungdomar lämnar vår by är det för att söka jobb i Sao Paulo eller Rio. En del sänder pengar till sina familjer. Andra hör aldrig av sig. Ingen kommer tillbaka.

När farmor talade om gamla tider var det som hon talade om vår egen tid. Arbete, ont om mat emellanåt, grannfejder. Ingenting hade egentligen hänt. Utom TV:n då, förstås, som fick oss att tro att alla människor i Rio de Janeiro bodde i flotta lägenheter och var rika.

De som inte lämnar byn gifter sig och bliv kvar. Sex år i folkskola och sedan ut på fälten att jobba, sockerrör och bomull. På fälten träffade jag en pojke, Moîses. Vi träffades i smyg, för våra familjer har en konflikt som säkert går flera generationer tillbaka i tiden och vars orsaker ingen längre kom ihåg. Men så blev jag med barn. Vi blev tvungna att berätta för våra föräldrar. Mina tog det bättre än jag väntat, men hans satte sig helt emot att vi skulle gifta oss. Bara detta att jag var med barn visade att jag var en dålig flicka, sa hans mamma, och vem visste om Moïses var pappan? Jag var förtvivlad, ringde en väninna som redan gett sig av. Hon lovade att skaffa mig ett städjobb i staden där hon bodde. Mormor smög till mig pengar och så åkte jag. Det var första gången jag var utanför vårt samhälle.

Jag delade rum med min kompis och trivdes med jobbet, men efter tre månader fick jag sluta. Jag hade inte talat om för min arbetsgivare att jag var gravid och fick sparken. Nu var min situation katastrofal. Jag ringde mamma, som ville att jag genast skulle komma hem men också hann berätta att Moïses hade en ny flickvän.

Därhemma har folk bra reda på varandra och mammas kusin har en systerdotter som bor i Itaborai och kände till att hem för gravida flickor.  Så kom jag till Abrigo, utan förväntningar, som en sista utväg. Det fanns inte i min tanke att jag skulle kunna behålla barnet.

På Abrigo mötte jag kvinnor, som berättade att de också varit fast beslutna att lämna bort sina barn eftersom de inte såg någon annan möjlighet. Ingen här på Abrigo hade försökt övertala dem. ”Nu är du här, nu får du tid att vila och samtala och planera för framtiden.” så hade man sagt, och så blev kom de med i en gemenskap med arbete och studier och framtidsplaneringar. Och ingen av dem ville lämna sina barn.  Så blev det också för mig. En dag överraskades jag av glädjen över barnet jag skulle föda.

Det var inget enkelt liv vi erbjöds på Abrigo; tidigt upp, städa sitt rum, tvätta sin tvätt och dela på alla gemensamma uppgifter. Jag hade gått sex år i folkskola Nu fick jag veta, att det var ett krav att vi skulle fullfölja grundskolan.! kommunen finns en skola där man genom koncentrerade studier kan fullborda högstadiet på tre terminer. Och så var det detta med yrkesstudier. Jag gjorde några studiebesök, men det slutade på hemmaplan, på Abrigos förskola. Där behövde man extra hjälp. Jag lärde mig att hantera barns behov, att skapa förtroende och god stämning, att förvandla lek till inlärning och inte minst. Det krävs gymnasium för att komma in på en förskollärarutbildning, men jag fick möjlighet att gå en kurs som biträdande lärare. Det är en bra början, och jag kommer att kämpa vidare.

Och sedan, när min dotter Jessica föddes, blev det den största och gladaste dagen i mitt liv. Nu kände jag, att jag kämpade för henne.

I skolan träffade jag kille, som också halkat efter i studierna och ville ta igen. Han är blyg och heter Jackson. Vi pratade efter lektionerna, mest jag, och så småningom började vi sällskapa. Han arbetar på ett lager och är ende sonen. Hans föräldrar har tagit mot mig och min dotter med stor omsorg. Jackson har pratat med mina föräldrar via whatsapp, och fått deras välsignelse. Hans föräldrar vill inte att vi flyttar ihop innan vi är gifta, men det finns ett hus på gården som de håller på att renovera, och dit har jag nu flyttar. Men först blev det en avskedsfest på Abrigo med en del tårar och många skratt. Jag flyttade inte långt. Avståndet är bara 30 minuter med buss.

Jag var knappt tre år på Abrigo, men det har hänt så mycket under de åren, att det nästan känns som om mitt liv började här.

Någon gång snuddar hag vid tanken att jag skulle blivit kvar i byn, tvingats lämna bort mitt barn, mötts med ovänliga och fördömande blickar från grannar. Ibland ser jag övergivna barn som tigger på gatorna. Jag tänker: det kunde ha varit min dotter. Jag är så tacksam över att det inte blir så.  Över att jag får möjlighet att se mitt barn växa upp.


76 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page