Rundbrev december 2007

Om att inte ge upp

De unga gravida kvinnor som söker hjälp på Abrigo saknar det mesta av vad vi andra tar för givet; familj och utbildning, arbete, bostad och mat. Men det största hindret för förändring ligger inte i deras fattigdom, utan i bristen på självförtroende. De vågar inte tro på förändring. Abrigos största utmaning är att hjälpa unga kvinnor att inse att de duger. Det är ingen lätt uppgift, och det gäller att inte ge upp. Jag vill ge ordet till en kvinna, som har stor erfarenhet av misslyckanden men som samtidigt är ett levande bevis på att uthållighet ger resultat.

Vägar jag gått och vägen fram

Min familj kommer från samhällets allra fattigaste lager. I skjulet som var vårt hem föddes vi

fem syskon, två bröder och tre systrar. Båda mina bröder är synskadade. Det kanske låter

hemskt att säga så, men de hade det bäst av oss. De kom till ett barnhem för blinda och där

fanns skola och de fick en yrkesutbildning. Vi flickor fick inte den chansen. Min pappa ryckte in som bagare när det behövdes extra folk. Det behövdes sällan. Han har suttit i fängelse och ingen vill ge honom fast arbete. Dessutom har han svårt med spriten. När han hade sina perioder fick mamma och vi barn ta stötarna. Han är våldsam när han dricker och mamma gick ständigt blåslagen. Ofta tog hon slagen för att vi skulle hinna undan. Vi sprang till nen granne och höll oss gömda medan vi hörde pappas vrål och mammas gråt. Det var hemskt.

Jag och min äldsta syster fick ofta ge oss ut på tiggarrundor. Ibland fick vi äta resterna av vad

som fanns kvar i andras grytor, eller ta med oss den mat som inte dög längre. Vi var så illa

klädda att vi aldrig vågade gå och tigga utanför restauranger eller bland folk som hade det

bättre ställt. Jag har ofta varit hungrig och gått utan mat dagar i sträck.

Alla kan förstå, att med den bakgrund jag har blev det inte mycket bevänt med skolgången. Sammanlagt gick jag knappt 3 terminer i skolan. Båda mina föräldrar var analfabeter och tyckte att skolan var ett onödigt hinder. Barn behövde lära sig arbeta, resonerade de, och om det inte fanns arbete kunde de tigga.

När jag var 13 år började jag att arbeta som städerska och tvätterska hos en familj. Jag fick en sängplats bakom tvättanken, mat, avlagda kläder och ibland en slant. Jag arbetade 12 timmar per dag, sju dagar i veckan. Jag tyckte att jag aldrig haft det bättre. Två år senare träffade jag en pojke som var några år äldre. Vi började sällskapa och jag drömde barnsligt om att få en familj. Det känns nästan otroligt när jag tänker tillbaka, men jag blev glad när jag fick veta att jag var gravid. Så litet jag förstod! När jag var 15 föddes mitt första barn. Snart hann vardagen och fattigdomen i kapp oss. Min man ville vara ute med sina kompisar och ville inte ta något ansvar för sitt barn. Han slog mig och tyckte att jag och barnet stod i vägen för honom. Jag flydde hem. Men där var jag inte välkommen. Dörren stängdes för mig. Inget annat än gatan återstod.

En man i grannskapet lovade att ta hand om mig och min dotter och snart var jag gravid för

andra gången. Redan innan barnet föddes fick jag veta att han hade två andra kvinnor och flera barn. Han hade ljugit mig full och fått mig att drömma om en familj. Jag tyckte livet förlorade all mening för mig. Jag drev förtvivlad omkring på gatorna tills någon tog mig till Abrigo. Jag gick med på att skrivas in på Abrigo för att få en plats att sova och mat att äta i väntan på att mitt barn skulle födas. Jag ville inte lyssna till förslag om utbildning. Två veckor efter förlossningen var jag ute på gatorna igen, i min ständiga strävan att finna någon som ville ta hand om mig och mina barn. Jag bodde än här och än där, tog jobb där det råkade finnas något. Under den tiden gick jag igenom mitt livs bittraste stunder. En gång saknade jag och flickorna mat i tre dagar. Kan du föreställa dig hur det känns att höra sina barn gråta av hunger? Rycka i ens kläder och be om mat? Ingenting är värre än det. Ingenting. Jag kommer aldrig att glömma det.

När mitt äldsta barn var två år fick jag höra att hennes pappa blivit medlem i en av de nya

pingstkyrkorna. Han hade aldrig gett mig eller vårt barn någon hjälp. Nu gav han tionde av sin lön till församlingen. En söndag gick jag dit. Jag vet inte var jag fick modet ifrån, men jag ställde mig mitt i kyrkan och berättade med lugn och hög röst att mitt barn svalt medan hennes far hade köpt sig en kostym för att gå i kyrkan. Församlingen ställde honom mot väggen. För en tid framåt gav han mat och kläder till sin dotter. Det hade varit bra om jag själv gått med i kyrkan. Men så blev det inte. Tvärtom sjönk jag ännu längre ner mot samhällets botten. Lät mig bjudas på öl och mat av män jag knappt kände, såg i varje tillfällig bekant en drömprins som skulle ge mig och mina döttrar ett hem. Mitt liv var så självdestruktivt att vad som helst hade kunnat hända; sjukdomar, övergrepp eller droger. Det hände inte, men istället blev jag med barn igen.

Åter fick jag vända mig till Abrigo för att be om husrum, och ännu en gång visade jag att jag inte hade förstått något. På Abrigo hade man gjort klart för mig, att om jag än en gång gav mig iväg utan att ta emot hjälp till utbildning kunde jag inte komma tillbaka. Jag fortsatte att strunta i varje förslag till skolor eller kurser, och när jag fick erbjudande om ett jobb som städerska tvekade jag inte en minut. Jag packade ihop mina saker, tog mina tre döttrar och gav mig iväg. Jag hade inte ens frågat efter lön och arbetsvillkor, så dum var jag. Naturligtvis blev jag lurad. De som anställde mig trodde, att jag, med tre små barn, skulle acceptera att arbeta utan lön mot mat och bostad.

Jag drog runt med flickorna i ett ständigt sökande efter husrum, mat och någon som kunde ta hand om oss. Tre barn med tre olika män, alla lika odugliga, och jag hade inte fattat något! Jag häpnar när jag tänker tillbaka på det.

Nu kommer vi till pappa nummer fyra, för en sådan skulle jag råka ut för innan min historia vände. Han var snäll, vilket ju var en nyhet, men han hade inget att erbjuda. En bedrövlig kåk utan vatten och avlopp på en vattensjuk äng, ingen tanke på att skaffa sig ett fast arbete. Jag grät över ännu en graviditet och hade behövt höra honom säga att han skulle renovera huset och skaffa sig arbete. Istället påstod han att han inte var pappa till barnet. En kväll kom han hem full och lycklig över att ha funnit en lösning på mina problem. En bekant i den lokala baren hade lurat på honom en dyr medicin som skulle framkalla abort. Han tvingade mig att ta den. Jag blev så sjuk att jag trodde att jag skulle dö men någon abort framkallades inte och som väl var blev inte barnet skadat.

Nu samlade jag ihop allt mod som min förtvivlan kunde framkalla och gick tillbaka till Abrigo. Där blev de som väntat inte entusiastiska över att se mig. Man talade om alla mina försummade chanser och hur negativ jag var till allt och alla. Men samtidigt såg man min situation, gravid i 8:e månaden och tre barn, det äldsta fem år gammal. Jag fick stanna under förutsättning att jag deltog i de kurser och studier som skulle lägga fram för mig. Jag accepterade. Vad hade jag för val? Och den här gången stannade jag på Abrigo och började vänja mig vid arbetet där. Jag fick många vänner och några ovänner också, för den delen. Men jag satt helst inne på mitt rum. Till slut sa en av de andra kvinnorna ”Du kan väl vara med oss andra och samtidigt lära dig något?” Jag försökte, men det här med att sticka och sy var inte något jag hade lätt för att lära mig. Man föreslog att jag skulle gå någon kurs. Jag valde den kortaste! Och så var det detta med skolan. Jag hade lovat, och även om jag försökte slingra mig ur fanns ingen återvändo. Tre veckor före skolstart fick jag välja: Antingen tar du emot undervisning och gör inträdesprov till skolan eller lämnar du Abrigo. Hade det inte varit för mina döttrar hade jag genast gått min väg. Jag fick en lärare som gav mig undervisning och fick sedan pröva in på en privatskola. Till min överraskning placerades jag i 5:e klassen. Jag hade ju bara gått ett år i skolan. Nu skulle jag dessutom läsa in ett läsår per termin. Jag överdriver inte när jag säger att jag var vettskrämd när jag första gången gick till skolan. Men allt har gått bra. Det var studierna som förändrade mitt liv. Jag började plötsligt se världen med andra ögon. Jag insåg, att jag ägnat mitt liv åt att finna någon som skulle ta hand om mig och aldrig förstått att jag var fullt kapabel att ta hand om mig själv och att mitt största misstag hade varit att tro att andra var så mycket bättre än jag, och jag själv så mycket sämre än andra. Vad hade de där männen haft att erbjuda mig? Ingenting. Sedan jag var liten hade jag alltid fått höra att jag inte dög och jag trodde att det var så. Genom studierna lärde jag känna mig själv. Jag såg att jag var bättre, starkare och mer begåvad än någon av de fyra män som är pappor till mina döttrar. Jag fick vänner som tyckte om att diskutera samhälle och politik. Jag vågade komma med synpunkter i samtal med mina lärare, de lyssnade och blev intresserade. Jag lärde känna en värld och ett samhälle som varit stängda för mig. Plötsligt insåg jag varför jag hade så många barn och varför mitt liv hade blivit så fel: Jag hade varit fången i okunnighet och självförakt.

Julen 2005 fick min mamma en hjärnblödning och efter tre veckor på sjukhus dog hon. Jag tänker ofta på hennes liv, hur hårt och fattigt det var. Hon uthärdade allt och när hon kunde gick hon till kyrkan. Hon har bett och gråtit för mig många gånger. Jag tror att hon hemma hos Gud fortsätter att vaka över mig och mina barn.

Jag har fått hjälp att bygga ett hus och bor inte längre på Abrigo. Huset är långtifrån färdigt, och det mesta saknas. Men det är mitt och här skall jag bo så länge jag lever.

Jag går ut gymnasiet nu i december och har fattat ett viktigt beslut: Jag skall förbereda mig för högskola och tänker studera till socionom. Jag vill lära mig mer om bakgrunden till varför samhället är som det är och människor handlar som de gör. Mina döttrar är min glädje och min stolthet. De heter Elizandra, 10 år, Mayra, 8 år, Ynara, 5 år och Geovana, 4 år. Elizandra har flera gånger fått premier i skolan, senast som den bästa eleven i sin årsklass.

Själv heter jag Valéria och är 25 år. Jag delar min dag mellan mitt arbete, mina studier och mina döttrar. Det blir långa dagar. Men jag tänker fortsätta att kämpa på samma sätt under många år för min egen skull och för att mina döttrar skall få studera. Och med Guds hjälp skall jag klara det.