Om konsten att överleva
Niteroi ligger på andra sidan Guanabarabukten, bara 15 km från Rio de Janeiro. Det är en modern och välskött stad med 600.000 invånare. Men mitt i en medelklassvärld av eleganta höghus och affärsgator ligger São Domingo, en stadsdel med slitna trevåningshus från början
av förra seklet, förslummade sedan årtionden. Det var tänkt att här skulle saneras och byggas ett shoppingcenter, men det blev aldrig av. Området blev bortglömt och fastigheterna lämnades att förfalla. De fylldes snabbt av stadens många hemlösa. Paradvåningar delades upp med hjälp av bräckliga väggar av plank och kartong. Curtijo kallas sådana bostäder, krypin på omkring 6 kvadratmeter per familj. Kommunen stängde av vatten och elektricitet för att hindra invasionen, men de nya invånarna fann vägar att kringgå problemet. Ett virrvarr av ledningar, lika olagliga som farliga, tar elektricitet från de sparsamt förekommande lyktstolparna i området till alla de små kyffena. Vatten har ordnats genom provisoriska rör till primitiva toaletter och duschar i husens källare.
Under årens lopp har många kvinnor från São Domingo kommit till Abrigo för att föda sina barn. En del har sedan dragit vidare till bättre boende, andra har återvänt. Angela tillhör dem som valde att flytta tillbaka. Fastän hon har arbete och studerar på högskola väljer hon att bo kvar tills vidare. ”Här bor jag nästan gratis” säger hon ”och kan sätta av en del av min lön för att en dag kunna förverkliga min dröm om ett eget hus. Visst är här ruffigt, men jag har bott här länge och känner alla.”
Banden är starka mellan folket i São Domingo och oss på Abrigo. Inte bara när det gäller gravida kvinnor, utan också när det uppstår andra problem eller någon har hamnat i svårigheter. Det var så vi för fem år sedan kom i kontakt med Olimpia. Några av kvinnorna kom till oss och bad om hjälp.
Den handikappade
Olimpia hade just flyttat in i ett av rummen och saknade allt, till och med mat. Det här är hennes egen historia: ”Jag drabbades av hjärnblödning som foster och föddes förlamad i båda benen och i vänster arm. Min mamma kunde inte ta hand om mig, och ingen trodde att jag skulle överleva. Jag hamnade på sjukhus och sedan på ett barnhem. Jag har minnen av min mamma. Under de första åren besökte hon mig, men sedan försvann hon. Jag flyttades ständigt mellan olika barnhem, eftersom jag krävde mer vård än andra. Jag har varit på sjukhus många gånger, flera månader i taget. Det var en läkare som intresserade sig för mig. Han såg till att jag fick hjälp att öva upp min arm. Nu kan jag röra den, men jag kan inte lyfta något. Mina ben har opererats sex gånger, titta här på alla ärren! Med hjälp av väggar och sänggavlar kan jag ta mig fram inne i rummet, och med hjälp av andra kan jag gå korta stycken. Hade jag bara haft kraft i båda armarna kunde jag ha använt kryckor, men nu går ju inte det.
Eftersom jag inte kunde arbeta fick jag gå i skola. Jag slutade i sjätte klass. Jag läser gärna böcker och tycker om att skriva. Jag är inte dum, förstår du!
På barnhemmet fick man stanna tills man fyllde 16, men jag blev kvar två år till. De visste väl inte var det skulle göra av mig. En dag kom föreståndaren och berättade att de hade ordnat något bra för mig. En plats där jag kunde få stanna och där jag skulle trivas. Jag fick skriva på en massa papper, och de anställda kom och tog avsked och sa att jag skulle få det bra. Jag trodde de var mina vänner, men de ville bara bli av med mig. De dumpade av mig på Leão XIII!”
Och här får jag skjuta in en förklaring. Leão XIII är ett härbärge i Rios utkanter, ökänt och fruktat av stadens hemlösa. När myndigheterna av och till skall städa upp staden från uteliggare och gatubarn kör man runt med en buss med gallerförsedda fönster.. Här slänger man in alla som inte hinner undan och för dem till härbärget. Där samlas människor med mentala störningar, men också sådana som är förlorade i alkohol och droger, de utstötta och övergivna och de som inte kan ta hand om sig själva. De får sova på smutsiga madrasser i baracker, stanken är förfärlig, kackerlackor och annan ohyra frodas. Här finns de leprasjuka, de aidssmittade, de lungsjuka. Här hittar man våldtäktsmän, mördare och prostituerade, och gatubarn. Hit förde man nu Olimpia, Vilket var värst, den ohyggliga miljön eller sveket från dem man litat på?
”Du vet ju hur där är” fortsätter Olimpia sin berättelse ”de som förs dit rymmer så fort de kan. Men hur skulle jag kunna rymma? Jag levde i den där skiten i månader. Men från första dagen planerade jag för hur jag skulle kunna ta mig därifrån. Jag hjälpte folk som inte kunde läsa och skriva, och så tjänade jag ihop en slant här och där tills jag en dag kunde muta några anställda att hjälpa mig upp på bussen till Nitaroi. Och jag hade tur för i São Domingo fanns ett rum ledigt. Det ligger på tredje våningen och kvinnorna turades om att hjälpa mig ner till toaletten och duschen varje morgon och kväll. Men så tog mina pengar slut, och jag kunde ju inte begära att de skulle försörja mig.”
Kvinnorna tog kontakt med Abrigo och vi hjälpte Olimpia att få den sjukpension som hon har rätt till. På den har hon kunnat leva och till och med kunnat skaffa sig en radio och några möbler. Och så hände det oväntade att en man kom in i hennes liv. Luiz har inget fast arbete, men försörjer sig genom att tvätta bilar. Han förlorade sin fru för några år sedan. Hon dog när hon skulle föda deras första barn. Sedan har Luiz levt ensam och undvikit människor. Men nu bad kvinnor från São Domingo att han skulle hjälpa dem att bära Olimpia. Luiz är stark och kunde utan svårighet bära henne ner för alla de många trapporna. De växte fram en vänskap mellan den psykiskt starka Olimpia och de fysiskt starke Luiz.
Efter några månader flyttade han in i Olimpias rum. Hon hade för första gången mött någon som såg henne som den starka och intelligenta kvinna hon är. När Olimpia blev gravid var det en stor glädje för dem båda. Vi andra tänkte mest på alla risker och svårigheter, på den hopplösa bostaden, Olimpias handikapp, bådas fattigdom – men för dem var det väntade barnet en gåva. I det längsta försökte Olimpia klara sig själv, men så föll hon illa och insåg att det var dags att åka till Abrigo. När graviditeten framskred blev det svårt för henne att ta sig fram med sina stelopererade ben och deformerade fötter, men vi fick hjälp att köpa henne en rullstol. Luiz var mycket ängslig. Han tänkte alla risker som kunde uppstå i samband med förlossningen. Själv var Olimpia inte orolig alls. Hon var övertygad om att allt skulle gå bra. De gjorde det också. Sista veckan in april födde hon en flicka, Ana Luiza.
Olimpia har många tankar om sitt liv. ”Du förstår, när människor ser att jag inte kan gå och röra mig som andra då tänker de på hur svårt det måste vara. Men jag är född så här. Jag vet inte om något annat och har fått inrätta mitt liv efter mina möjligheter. Att förlora sin rörlighet senare i liv måste vara fruktansvärt, men för mig är mitt handikapp en del av mig själv. Jag tänker på sådant som jag fåt tid till, som att läsa till exempel – det är ju inte annars sådant som fattigt folk gör - och handarbeta, eller funder över livet, mitt eget och andras.”
Hur skall det gå för Olimpia och hennes barn? Just nu gläder hon sig över att vara mamma, men hon behöver hjälp. Och hennes man måste lära sig hur man byter blöjor och matar barn, långt ifrån självklarheter för brasilianska män. Luiz har en släkting som har ett skjul på sin tomt. Luiz hoppas kunna köpa det billigt. Men sedan måste det ju byggas om så att Olimpia kan ta sig fram och så att hennes rullstol kan komma in. Med fantasi och gemensamma krafter får vi försöka handikappanpassa huset efter de möjligheter som finns i en kåkstad i Rios utkanter.
Hur skall det gå för Rosangela?
Abrigo är, som Du vet, ett hem för gravida kvinnor. Det betyder att vi inte tar emot kvinnor som redan fött sina barn. Det är många vi har fått säga nej till under åren. Kanske vi skulle ha sagt nej också till Rosangela. Men vi kunde det inte. Omständigheterna var alltför svåra. Hon hade hållits gömd under dödshot i flera veckor, först i en kyrka och därefter på en institution. Hon hade nämligen gjort det mest förbjudna i den värld där hon vuxit upp. Hon hade tjallat på sin pojkvän, en bandit i knarkhierarkins mellanskikt. Han hade slagit henne och hon hade hämnats genom att skvallra för polisen. Hon visste inte att polismannen också var involverad i knarkhandeln och att hon 10 minuter senare skulle vara avslöjad. Hennes mamma fick undan henne i sista stund, men till ett högt pris: hemmet blev vandaliserat och två av hennes bröder torterade för att avslöja var hon fanns. Men de visste inget.
Från Domstolen i förortskommunen tog man kontakt med Abrigo och bad om hjälp. Efter mycket tvekan gick vi med på att ta emot den 15-åriga Rosangela och hennes tre månader gamla dotter. Abrigo ligger långt från Rosangelas hemkommun och kunde betraktas som en relativt säker plats. Men naturligtvis fick vi ställa krav: Ingen fick veta var hon fanns. Vi kunde inte riskera säkerheten för våra kvinnor och barn.
Rosangela har inte gått många år i skola, men är begåvad. Hon döljer sin osäkerhet, sin skräck och sina minnen bakom en tuff yta. Hon har ett ständigt behov av att bli uppmärksammad och kom ofta i gräl med övriga kvinnor. Rosangela ser världen och alla människor som sina fiender. Att erövra vänskap är i hennes ögon detsamma som att äga. Den kan inte vara hennes vän, som också vill vara vän med andra.
Hon sköter sitt barn väl, men utan ömhet. Det är svårt att ge, vad man själv aldrig fått. En dag
förklarade hon att hon skulle lämna Abrigo. Hon hade blivit erbjuden bostad och arbete. Det lät bra, alldeles för bra. Att ta sig ut i samhället är en lång process. Rosangela berättade att hon träffat en man som skulle hjälpa henne och hon litade på honom. Vi försökte förklara att hon måste ta reda på mer om mannen och att hon måste förstå att den som skrivits ut från Abrigo inte kan komma tillbaka för att bo hos oss igen. Det dröjde bara några dagar och så stod hon där, ännu en gång lurad och besviken. Nu får vi försöka finna en annan utväg.
Än en gång får vi säga henne, att hon själv är delaktig i och har ansvar för sin framtid. Hon längtar hem till sin mamma, men vet inte när hon kan återvända. Hon är 15 år, mamma och själv
bara ett barn.
Hur skall det gå för Rosangela? Hur skall vi kunna hjälpa henne att förstå att det någonstans finns möjligheter också för henne, men att hon själv som måste kämpa för att finna dem?
Comments