Rundbrev september 2007

Deras egna berättelser

Det är mycket som en övergiven gravid flicka behöver. En plats att bo, en varm dusch, rena kläder, mat och en möjlighet att få sova ut i trygghet. Hon behöver få läkarhjälp och hjälp att förbereda sig att bli mamma. Och hon behöver få utbildning, sätta sig på skolbänken och planera för framtiden, för arbete och försörjning. Allt detta kan Abrigo erbjuda och det är mycket. Men det är ändå inte tillräckligt. Det viktigaste vi kan göra för våra kvinnor är att hjälpa dem att se att de duger. Och att få vara med och bygga upp deras självförtroende. De behöver hjälp att upptäcka att de är överlevare, att de är starka och att de kan använda sin styrka för att förändra framtiden. Samtalet är en viktig del av vårt arbete. Kvinnor behöver få prata om livet, så som det var och som det kan bli. I detta brev får Du möta två kvinnor som själva skrivit om sina liv. De har bara gått några år i skola och lagt ner mycket möda på att formulera sina tankar. Det är deras egna, oredigerade och oretuscherade berättelser. Det har varit viktigt för dem att få skriva dem. Jag tror, att det är viktigt för oss att få läsa dem.

Stefan Martinsson

Maria Aparecida

Jag föddes för 18 år sedan i Magé, en förort till Rio. Jag vet inte vem som är min mamma.. Man hittade mig nyfödd, kastad i en soptunna. Någon hörde att jag skrek. Det var en kvinna från en kristen församling som hittade mig. Folk tyckte synd om mig, och i början var det många som ville ta hand om mig. Jag bodde hos än den ena än den andra familjen. Så långt jag kan komma ihåg har jag fått höra: ”Hon hittades i en soptunna. Hur kan en mamma vara så hemsk?.” Det var ingen som tänkte på hur det var för mig att få höra att min mamma inte ville ha mig.

Jag var med i församlingens barnkör. Jag tycker mycket om att sjunga i kyrkan. Men när jag var tio år hände något som förändrade allt. Jag blev jag våldtagen av mannen i familjen jag bodde hos. Jag blödde mycket och sprang gråtande bort till en grannfamilj. Jag kände dem, de var med i samma kyrka. Men ingen trodde på mig, för de var ju vänner med mannen som våldtagit mig. Alla sa att jag var elak och ljög. Nästa dag förde man mig till ett barnhem långt bort, som heter Casa das Meninas. Jag blev kvar där i två år, sedan rymde jag. Jag bodde på Rios gator, alldeles ensam för jag blev aldrig accepterad av de andra gatubarnen. På nätterna brukade jag sova framför huvudingången till Centralsjukhuset i Rio. Där var det alltid upplyst, och alltid folk i rörelse, så där kände jag mig inte så rädd.

När jag var 13 började jag sälja mig i utbyte mot pengar eller mat. Några andra prostituerade flickor berättade att man kunde få kunder bland långtradarchaufförer som brukar stanna vid någon av de stora bensinstationerna i Rios utkanter. Ofta fick man följa med i långtradaren tills chauffören tröttnade. För några dagar hade man en plats att vara, mat och ibland litet pengar. Efter långtradarrouterna mötte jag många andra prostituerade, de lärde mig att använda droger. Det är enda sättet att stå ut med ett sådant liv. Jag tror att jag har använt alla droger som finns. För drygt ett år sedan slängde en chaufför av mig i Salvador. Där mötte jag en äldre man som jag fick bo hos. Jag slutade med droger, och hade för första gången på länge något som liknade ett hem, men när jag blev gravid ville han inte veta av mig. Han sa åt mig att sticka och så tog jag mig tillbaka till Rio. Jag struntade i allt och bodde på gatan tills någon tog mig till hit. Jag var så full av ohyra att de fick raka av mig håret och bränna mina kläder. Nu bor jag här på Abrigo. Alla tycker om mig här och jag har många vänner. Ofta tänker jag på min mamma. Jag skulle vilja träffa henne och fråga henna varför hon slängde bort mig. Men jag vet inte ens vad hon heter.

Jag trivs på Abrigo och jag hoppas kunna få hjälp att studera. Jag tänker mycket på framtiden. Jag hoppas att jag en dag får mitt eget hem där jag kan bo med min son. Jag känner ofta en stor tomhet inom mig, som om något fattades. Jag skulle vilja vara annorlunda. Jag skulle vilja ha min mamma.

Juliana

Jag heter Juliana och är 18 år. När jag skriver detta är jag gravid i 7:e månaden och bor på Abrigo. Jag har gått 5 år i skola, och jag vet att jag inte kan skriva så bra. Men jag vill försöka. Jag hoppas ni kan förstå mig.

När jag vart liten, jag tror jag hade fyllt 3 år, träffade min mamma en ny man och därför ville hon inte längre ha mig. Hon lämnade mig på ett barnhem i en annan del av Rio. Där tillbringade jag flera år utan någon kontakt med min mamma eller min lillebror Ruben. Jag vet inte varför just jag lämnades på barnhem, kanske var jag besvärlig och elak. Min bror slapp barnhemmet. Det var bara jag som blev bortlämnad. Efter många år besökte min mamma mig. Det var det första besök jag fått sedan jag kom till barnhemmet. Hon berättade att hon lyckats skaffa sig ett litet hus. Jag blev jätteglad, för jag trodde att jag skulle få flytta hem till henne. Hon besökte mig flera gånger och varje gång bad jag att få följa med, men hon sa alltid nej. Hon sa att tiden inte var inne och att det inte var något man kunde ordna från en dag till en annan. Till slut rymde jag och letade rätt på huset där hon bodde med sin man. Jag trodde att hon skulle bli glad och att jag skulle få bo hos min familj. Det hade jag drömt om under alla år på barnhemmet. Men allt blir inte som man drömt. Min mamma blev inte alls glad och jag var inte välkommen. Nästa dag förde hon mig tillbaka.

Jag tyckte det var så orättvist. Varför skulle min bror få bo hos henne, och jag på ett barnhem? Jag blev ledsen och arg på min mamma. Och eftersom ingen ville ha mig sökte jag mig till andra utstötta ungdomar, sådana som levde för dagen utan vuxenkontakter och rökte hasch som något alldeles självklart. Jag beundrade dem och ville bli lika självständig och tuff. För varje dag kom jag allt längre in i gruppen. Den blev min familj och jag fick följa med till dansställen och kände mig accepterad. Jag tyckte, att när nu ingen ville ha mig, så kunde jag leva mitt eget liv utan att någon hade rätt att kritisera mig. Jag började röka och använda droger och drömde om att bli a Rainha da cocada preta (ungefär: Balens drottning).

Idag när jag snart skall bli mamma skäms jag över mig själv när jag tänker tillbaka på den tiden. Jag ser mig i spegeln och ser spåren av det liv jag levat. Och då gråter jag.

En dag inträffade något jag aldrig kan glömma. En tjej i gänget hade blivit arg på sin pojkvän, som är bandit, och skvallrat för polisen. Sedan blev hon rädd och gav mig skulden och satte igång en massa rykten om mig. Gänget letade rätt på mig och gav sig på mig. De var fem stycken grabbar som slog mig. De tänkte slå ihjäl mig, men plötsligt dök en polisbil upp och de sprang sin väg. Jag var helt sönderslagen och hade fått tre framtänder utslagna. Jag är helt säker på att det var Gud som räddade mig, och att Han vill ge mig en ny chans. Flera månader senare fick jag veta, att banditerna hade förstått att jag inte var den skyldiga. Flickan som hade ljugit om mig torterade de tills hon erkände, sedan slog de ihjäl henne. De brände också hennes mammas hus. Det var med sådana människor jag levde i flera år!

Och nu var jag alltså ensam igen. Jag höll mig gömd och så fort de värsta skadorna var läkta stack jag in till Rio. En bekant erbjöd mig att bo hos henne, fast bara om jag kunde bidra med pengar. Jag hade inget arbete och de småpengar jag fick ihop genom att sälja godis på Rios gator räckte inte långt. För att få ihop pengar började jag med småstölder, jag tiggde, jag prostituerade mig, jag gjorde vad som helst för att slippa bo på gatan. Men det var där jag hamnade till slut. Kvinnan jag bodde hos fick för sig att jag hade något ihop med hennes man. Det var inte sant, men vad hjälpte det vad jag sa? Vart skulle jag ta vägen? Jag fortsatte med stölder för att överleva.. Varje morgon inbillade jag mig att det skulle bli bättre. Bara jag lyckades få ihop pengar till mat och till en säng i ett härbärge ännu en natt skulle allt ordna sig och jag skulle finna någon utväg utan att behöva stjäla. Så träffade jag Fabio, som var några år äldre än jag. Han lovade att hjälpa mig ur mitt elände, och sa att han skulle göra mig glad igen. Han var väldigt bra på att snacka, med fina ord. Jag var bara alltför ivrig att tro allt och alla som lovade hjälpa mig till ett annat liv. Jag borde ha förstått att han var en gangster och knarkare. Men jag ville inte se det. Jag trodde allt han sa, för det var ju vad jag ville höra. Om man har det svårt och är olycklig tror man på folk som säger att de vill hjälpa en. Och jag ville tro att det fanns en framtid för mig. Jag förstod att jag väntade barn. Men det dröjde inte länge förrän Fabio försatte mig i en ohygglig situation. Han hade gömt knark i rummet där vi bodde och när han fick höra att polisen var efter honom stack han utan att säga något. Så blev det razzia. Jag blev gripen och häktad. Jag satt häktad i 29 dagar utan att veta vad jag var anklagad för, och sedan släpptes jag genom villkorlig frigivning. Fabio hittades död inte långt från huset där vi bott, men då satt jag redan i fängelse. Jag vet inte vem som dödade honom, om det var poliser eller banditer. Men det kan kvitta nu, och sitt barn kommer han aldrig att få se.

Så hamnade jag på Abrigo. Här har jag fått mycket hjälp. Jag har fått bort mitt namn ur polisregistret. Det var viktigt för mig. Tandläkaren gör nya tänder åt mig, och sedan kan jag prata utan att hålla handen för munnen. Och jag skall börja studera. Jag har redan varit på inskrivning i skolan.

Jag vill inte att min dotter – jag vet att det är en flicka – skall behöva gå igenom vad jag har lidit.

Jag vill ge henne ett riktigt liv, ett sådant som jag drömde om men aldrig fick. Jag känner mig ofta

som en fånge bakom galler, och gallren är min egen oduglighet, ondska och okunnighet. Jag har ingen utom Gud som kan hjälpa mig. Jag vill så gärna få känna att jag duger och har rätt till litet lycka,. Jag tror att jag först måste få känna något av det för egen del om jag skall kunna ge det till min dotter.